Mitt svar är att man missade att den kristna tron är en resa, en process. Pga felaktig undervisning så antog man att allt var färdigt när någon väl blivit "frälst". Klappat och klart! Sen var det bara att leva upp till idealet och så länge det inte märktes att man misslyckades var det okej. Syntes det så stod däremot församlingens (och pastorns) rykte på spel och hårda åtgärder måste vidtagas. Församlingens renhet måste bevaras till varje pris. Hur skulle det annars se ut?
Det här gjorde att förvandlingen inifrån kom av sig, stället betonades yttre saker och den sk syndakatalogen växte fram. Folk blev kort och gott stöpta i en viss kultur. Var man hyfsat socialt begåvad så lärde man sig snabbt vad som förväntades av en i den nya gemenskapen. Det avgörande perspektivet att vi är på väg tillsammans försvann helt.
Jag tror på sund "församlingstukt". Jag tror församlingen är tänkt att vara en gemenskap där vi ber för varann, där vi kan bekänna våra synder och misslyckanden. En gemenskap där vi tillsammans både firar och lider, gråter och skrattar. Det är i dessa ärliga och kärleksfulla relationer som Gud faktiskt förvandlar oss. Men så tänkte man inte.
Du var "frälst", du var framme. Punkt!
Och en hel generation försavann...
PS. Läs gärna Samuels funderingar kring Lewi Pethrus syn på församlingstukt. DS.
PS. Läs gärna Samuels funderingar kring Lewi Pethrus syn på församlingstukt. DS.
6 kommentarer:
En intressant kortfattad analys av de centrala misstag som gjorts tidigare inom framför allt pingströrelsen. Din betoning på omsorg (empati) kan inte nog poängteras. Men vad som kanske är viktigast när vi diskuterar tidigare fenomen - är just förmågan att göra en klok samtida analys och fokusera på morgondagens så viktiga arbete. Låt oss lära av misstagen och ta nya tag.
PS: Jag är glad över upptäckten av din blogg. Kommer att följa den!
/Staffan
Intressant inlägg Joachim. Men jag skulle tycka det var ännu intressantare om du försökte skissa på en sund praktik när det gäller församlingsfostran (som jag väljer att kalla det). Nuförtiden hamnar vi ofta i det andra diket.
Väldigt mycket av det du skriver på bloggen handlar om att bearbeta frikyrkans tidigare misstag och dina egna (dåliga) erfarenheter av att växa upp i frikyrkan. Jag skulle gärna vilja läsa mer av vad du är med och bygger nu och vad du har för visioner för framtiden. Att bearbeta det förflutna är visserligen nödvändigt (jag klagar inte på det), men jag tror att fokus bör vara på nuet och framtiden.
Du tar upp hela tiden intressanta och tänkvärda frågor, Joachim! Fortsätt med det! Men jag delar ingalunda allt vad du skriver och detta är väl platsen att bryta åsikter!
Jag tycker, att frågan om församlingstukten är inte så enkel. Jag tror, att TILLÄMPNINGARNA av den kristna tron kan bli problematiska. På sätt och vis var "fädernas regler" på Jesu tid något liknande. Man ville tydliggöra och göra tillämpningar av GTs Lag för människorna på Jesu tid. Men nu som då blev dessa förklaringar för viktiga.
Bibelordet ska hållas högt. Man ska predika synd till synd och nåd till nåd. Som ett exempel på osunda vanor var rökning, som ansågs syndigt tidigare. Men Guds Ord nämner INGENSTANS rökning. Att dricka vin är ett annat område. Denna fråga är mer komplex och jag vill inte fördjupa mej i det, men jag vill bara påpeka några frågor, som var oacceptabla tidigare i de frikyrkliga kretsarna.
Som jag skrivit tidigare, den viktigaste uppgiften i församlingen är att fira gudstjänst och predikan står i centrum. Predikan drar upp församlingens linjer angående lära och LIV.
Myntets ena sida är predikan och den andra sidan är själavård och bikt. De, som är församlingsledare och pastorer, dvs. ämbetsbärare, lämpar sej bäst för denna uppgift. I sådana samtal under tystnadsplikt kan man samtala om olika frågor på ett mer personligt sätt.
Jag tror, att det sker mer på naturligt sätt, att en del inte vill delta i gudstjänstlivet och inte vill få själavård och vägledning. De väljer själv att lämna församlingsgemenskapen. Och i såna fall, kan man utesluta medlemmar, som inte deltat på många år i församlingens verksamhet, men det måste ske på ett sådant sätt, att den personen kan berätta eventuell bitterhet pga fel behandling och dylikt och försöka reda ut situationen.
Jag tror inte, att det behöver bli många situationer, när man "aktivt" måste utesluta några medlemmar.
Man bör vara någorlunda klar över teologin i församlingen. Man kommer att förlora skärpan, om man ändrar teologin pga omvärldens omdömen. Hur ska man ha "församlingstukt" om man följer tiden trender?
Jag har mer och mer blivit övertygad om att församlingen är först och främst den plats där Gud talar genom sitt Ord och de, som kommer dit och tar emot förkunnelsen, är den verkliga församlingen. Sedan är det naturligtvis en gemenskap också. Tidigare värnade man för hårt om gemenskapen genom att sätta yttre gränser för församlingen och man borde ha litat ännu mer på predikan och bikten och förbönen under tystnadplikt.
Här blev det lite spridda tankar.
Mvh
Hannu från Småland
Hej! Vilken generation är det, menar du, som gick förlorad? 60- och 70-talister? I så fall tror jag att det finns en intressant skillnad mellan frikyrkorna här och Svenska kyrkan. För i SvK är det nog en tidigare generation som stack. Vi unga kommer tillbaka. (helt ovetenskapligt tror jag det, men kanske finns det något där?)
Angående tron som en process så brukar jag tänka på att Jesus sa inte att han var platsen. Han sa att han var vägen. Han är väl för bra ibland!
Jag läser dina analyser med stort intresse. Har ju inga egna erfarenheter, utan har hamnat i en helt annan tradition.
Kolportören lyckas skriva om frågor som väcker debatt och engagemang. Det är bra. Själv var jag tvungen att hänga på temat: Församlingstukt och hårda tag" med ett nytt blogginlägg. Tack för din frimodighet i svåra frågor.
/Staffan
http://staffanstridh.wordpress.com
Skicka en kommentar