Såna här berättelser än tyvärr inte ovanliga. Även om det är anmärkningsvärt att det inte var 50- eller 60-talet utan 90-talet det handlar om. Lite orättvist av mig som EFK:are att skriva så här kanske, men påfallande ofta är det från pingstsammanhang jag minns "hårda bröder" med mörk blick och rynkad panna. Samtidigt har det stora flertalet pingstpastorer jag mött varit varma och genuina människor och den här "hårdheten" har förekommit även i EFK och andra frikyrkosamfund, trosrörelsen inte att förglömma.
Men var det än dyker upp så är det skakande att höra manipulativa och osäkra ledares triumfkort: "Rör inte Herrens smorde"*.
Jag håller helt med Stig Öberg när han säger:
"Vi borde göra upp med gammal dålig teologi och möta människor som bär sår utifrån den."
Däremot tror jag han är väl optimistisk när han fortsätter med att säga:
"Det berodde inte på illvilja eller elakhet". Tyvärr tror jag Stig har fel här. Jesus kallades ju för syndarnas vän, det var ju de som misslyckats som tydde sig till honom. Missar man den här grundbulten i evangeliet är det svårt med andra tolkningar än just illvilja och elakhet.
Jag är väl också präglad av min historia, min farfar blev under 60-talet utesluten från en pingstförsamling bara för att han ifrågasatte en uppenbart korrupt pastor. Med tanke på pingströrelsens bagage när det gäller den här ledarkulturen så blir jag lite skrämd när jag ibland hör yngre pastorer klaga på hur lite de har att säga till om för att sen pratar om "apostlar" med något drömskt i blicken. Men kanske är jag orättvist igen.
Jag är nu själv pastor sedan snart tio år och helt ärligt, jag begriper inte hur de resonerade, dessa "hårda bröder"? Vilka vinster såg de med sin hårdhet? Ärligt, jag förstår inte? Vilken "andlig ledare" skulle kunna spela ut "Rör inte Herrens smorde kortet"* för att få sin vilja igenom och sen någonsin kunna se sig själv i spegeln igen? Jag bara undrar?
*Med "rör inte Herrens smorde" menar jag alla hot och liknande som en pastor menar sig kunna uttala utifrån sin position. Vidare syftar jag på tendensen att använda tilltal från Herren som medel att tysta kritik. Illa, illa.
10 kommentarer:
Själv skulle jag gärna vara med i en församlings gemenskap var det förekommer församlingstukt och saker som "offentlig syndabekännelse" osv.
Men i dag, en vanlig EFK eller Pingst församling skulle jag aldrig accepterat kyrkotukt eller offentlig syndabekännelse. Varför inte? - Om sådana saker ska förekomma (det är ju Biblisk) så är det ytterst viktigt att man förkunnar nåden som lagen fullt ut. Exempel om man enbart predikar nåd och gärningar men inte lagen- och sedan ber nån göra en offentlig syndabekännelse- så kan ju församlingen aldrig förmå att visa en genuin nåd, kärlek eller förlåtelse (eftersom utan lag kan ju häller ingen omvändelse komma, långt mindre den egna insikten om att man är en syndare).
Samma gäller ju tukten, Bibeln uppmanar de gånger var man ska ha församlingstukt så måste man också vara bered på att visa stor nåd- och att visa stor nåd kan man ju enbart göra om man själv har kommit till insikt att man är en syndare frälst av nåd.
I dagens församlinger är det ju oftast gärningar ("du ska vara snäll mot din nästa") och nåd ("Jesus är våran frälsare, han älskar dig")- och ingen kan ju komma till insikt om sin egen synd av sådan förkunnelse- och då kommer det att gå extremt illa de gånger man utövar saker som församlingstukt.
Så ska man syssla med sådana saker- så är det viktigt att pastorerene är ytterst försiktig med va de predikar ifrån sina podium- blir det det minsta lagiskt- kommer människor att råka mycket illa ut, korset måste vara det centrala (ex. va är pointet med offentlig syndabekännelse om församlingen inte kan visa nåd? 1 Joh).
Tycker Pingst borde återgå till sina gamla lärare såsom Henning Thulin, T.B. Barratt och Lewi Pethrus- kanske till och med lite Rosenius och Giertz.
I dag får vi en allt mer Pelagius influerat kristendom, och den frukten är inte god (även om förkunnelsen i sig själv kiklar i människors öron).
Tack för en mycket god reflektion till artikeln om Torbjörn Sedin.
Håller med dig till fullo. Jag har också kommenterat artikeln på min blogg: http://staffanstridh.wordpress.com
God fortsättning i ditt arbete för Guds Rike
/Staffan
Tack Kolportören !
Det finns otroligt mycket att säga om detta, men på bloggvis så blir det fragment.
Själv har jag haft långtgående funderingar till att skriva en bok (roman) i ämnet...
Stoff saknas inte.
En farfar som (innan jag föddes) profeterade mot en predikant offentligt. Församlingen klövs, men farfars profetia visade sig vara sann till förtret för dåvarande äldstekår & det norrländska predikantkollektivet & dåtidens media uppmärksammade storyn.
Studier av farfars bibel med minnesanteckningar gör att jag skäms över dagens kristendom som jag är en del av. Men ändå har jag genom åren tackat Gud för hans leverne där vi intill barnbarn & barnbarnsbarn skördat välsignelse för hans (och hans hustrus) rättfärdiga liv - till skillnad mot de som lyfte sin hand emot honom & den församling som blev till plattform för detta (den existerar inte sedan flera år tillbaka).
Sedan när jag själv (och min familj) drabbades likt Sedin, så hade jag en erfarenhetsmall att ta lärdom av...
Likt att tvingas gå på en knivsegg & ha fokus på endast 2 ting:
1) vara rädd om min familj
2) Vara rädd om den församling där den "andliga våldtäkten" utfördes.
Jag är oerhört tacksam att nu ett tiotal år senare få se att min familj (och numera vuxna barn) utvecklats sunt i andligt (och på annat sätt) i en annan församling.
Samtidigt måste man konstatera att det man trodde skulle göras upp, när facit för angriparna blev så uppenbart felaktigt, aldrig blir av.
Många ggr har man funderat över - hur kan de fortsätta ?
- när övergreppet var så uppenbart bibelstridigt, förnedrande och mot allt vad Gud har förordnat för en församling... & dessutom utfört från en predikostol iscensatt av 2 församlingsledare mot en annan församlingsledare ?
...
Dessa frågor och andra måste man släppa, men det har tagit ett antal år för att få nya perspektiv.
...
Tänk vad ofta vi hör om förkunnare/pastorer som känner sig tvingade att lämna sin tjänst - likt vittnesbördet från Sedin.
Jag frågar mig:
Händer det att "maktmänniskan" som orsakat detta kliver ned från sin predikostol & lämnar den för att söka upp den han förorättat ?
Jag har under mina dryga 50 år i pingströrelsen aldrig hört ett sådant vittnesbörd.
Inte heller att någon som drabbats av "andlig våldtäkt" mitt i en församling erhållit full upprättelse från samma församling.
Det kommer givetvis nya ledare & nya medlemmar som varken har kännedom eller delaktighet i förhållanden, men de "som höll i yxan" för att hugga av grenen klamrar sig fast i sina positioner.
Och man kan inte låta bli att undra:
talet om församlingstillväxt & väckelse - Vad har det för substans i sådana miljöer ?
....
Är jag då bitter blir då den naturliga följdfrågan ?
- nej inte numera.
Jag tillhör & är aktiv i en större församling, där sekteristiska tendenser inte är vid handen.
Det som kan konstateras generellt är dock att mindre församlingar med väckelseprofil måste vaccinera sig gentemot:
a) Sekteristiska tendenser (trots att man tillhör ett stort samfund finns embryona där)
b) Maktmänniskan i Guds församling
c) Gå till den förorättade - gäller lekman som ledare & påvisa åtminstone ett humanistiskt sinnelag !
d) Predikantskvaller /församlingsskavller i avsaknad av punkt c).
Oftast är det faktiskt gångavstånd till den förorättade !
....
Undras om jag inte ska skriva romanen ändå.
"Driven ut den som är ond - men vem var ond ?"
//
Nils
p.s. inte mitt tilltalsnamn, men ändå mitt namn.
För att Ovanst. berättelse inte har erfarit punkt c).
Tack Nils för din berättelse och dina kloka tankar. Det är skakande läsning och jag kan inte förstå att sånt kan hända. Men jag vet också att det gör det, alltför ofta. Bara en gång är en gång för mycket. Vi skulle behöva fler personer som Barnabas i våra församlingar. Goda ledare som ser möjligheter i människor, som uppmuntrar och ger en andra chans åt dem som misslyckas, som gärna själv backar tillbaka och släpper fram andra och som frigör andra till tjänst. Det är därför jag har Barnabvas till förebild på min blogg.
Att kommentera Torbjörn Sedins berättelse handlar inte om församlingstukt och man kan inte prata om det i detta sammanhang. Det är väl olyckligt, att Kolportörens läsare får nästan sådan uppfattning, även om Joachims tanke inte har varit att slå Sedins berättelse med församlingstukten.
Jag tycker, att det var mindre vist att publicera Sedins bittra berättelse i Dagen. I en konflikt, verklig eller inbillad, finns olika sidor. Att publicera endast den ena sidans berättelse är inte så klokt.
Sedins berättelse är också osaklig i den meningen, att det saknas verkliga motiv, bara hans antydningar. Om man saknar öppen kommunikation, blir även smådetaljer stora stötestenar. En öppen kommunikation ska finnas bland de kristna och tydliga konflikter är inte bara av ondo. De bara klargör situationen. Att bara beskylla på församlingen och församlingsledare för misstänksamhet är uppenbart fel. Är inte Sedin själv inbilsk? Att koppla till detta sin skillsmässa och självmordsförsök är väl långt att gå?
I såna här konfliktsituationer behövs lite eftertanke att bena ut olika saker och ting, och inte göra det lättvindigt att vältra ALLA olyckor, som man har upplevt, på församlingen.
Härigenom har jag INTE påstått, att församlingen är utan fel och skuld, men jag ville bara påpeka, att vi har troligen fått endast HALVA sanningen genom Sedins berättelse.
Mvh
Hannu från Småland
Hannu !
Jag respekterar din reflektion, men vill lämna en passus.
Tyvärr är den genomgående reaktionen från lärjungaskaran som "åskådar" den "andliga våldtäkten" att de uppträder gentemot den våldtagne som om han/hon vore spetälsk.
Jag vågar påstå att det är det förhärskande förhållningssättet.
Som jag skrev under punkt c) - man går cirklar förbi & tar ingen som helst kontakt med "den utpekade = drabbade".
Sedan är min erfarenhet att de som utfört dådet - har innan dådet "ruvat" & planerat anslaget... - man har garderat sig även för konsekvenser, dvs. sett till att de äldre blida ledarna i äldstekåren inte kommer att yttra en avvikande mening offentligt.
Dessa kan säkert ha utttryckt ett annat ställningstagande i ledningen, men inför anslaget tiger man, därför att "brödraenheten" sätts högre än det samaritiska samvetet.
Den märkliga konsekvensen är att de som lider mest efter "våldtäkten" är de som visste bättre men teg & biföll anslaget De är också de som kvider & uttrycker andlig pina så länge läget är ouppklarat...
Jag har tyvärr sett det utan att kunna hjälpa dessa, där de intill döden kved för att de inte trädde upp emot de orättfärdiga anslagen.
----
Märk väl att varken jag eller Sedin antyder vilken församling/församlingar det gäller...
Men egentligen så har jag den uppfattningen att vid minsta antydan av anslag av det som Sedin & jag vittnar om, borde föranleda att ledare som har delaktighet i detta ska lämna sina uppdrag.
Ofta finns det många vittnen som kan ge en rätt bild & då handlar det inte om att den grupp som smidde planerna ska få ge sin bild...
Märk väl hur översteprästerna gemensamt smidde planer gentemot en person - majoriteten ges företräde på bekostnad av sanningen & det som förtigs
//
Nils
Nils, tack för ditt inlägg.
Jag kanske låter lite enkel, men jag måste fråga vad olika konflikter gäller. Annars blir allt pratande och skrivande kryptiskt och gåtfullt. Om man inte kan definiera konfliktens skäl och process och följder, är det rätt så meningslöst för oss, som inte varit med i de aktuella konflikterna. För oss andra blir det endast gåtor.
Är konflikterna teologiska? Är konflikterna ekonomiska? Är konflikterna sådana, som gäller arbetssätt i församlingen? Eller något annat?
Jag kan gott och väl säga, att jag är också besviken många gånger på frikyrklighetens syn på teologi. Jag var med i en pingstförsamling, där man utan vidare började med konfirmation. Det fanns inget teologiskt samtal, utan man bara gjorde så. När jag ville prata med pastorn om förändringar i läran, då vägrade han det. Frågorna är idag många i frikyrkligheten och man kan inte ge några genomtänkta svar. Visst blir det konflikter, om det råder närmast total liberalism i församlingen.
Frikyrkligheten skulle må bra av att DEFINIERA sin tro, t.ex. skriva trosbekännelseskrifter. Då slapp vi många onödiga konflikter. Jag tror på teologins viktighet i församlingen. Det är A och O i all verksamhet eller hur?
Det ekonomiska är ett svårare område och det kan vara svårt att skissa upp riktlinjer. Som ett skräckexempel är Karisma Center, men om man hade haft sund teologi, skulle det blivit helt annorlunda.
Att strida om olika arbetssätt i församlingen, kan förekomma och där framträder olika personligheter lätt. Men det behövs ordning i Guds församling och man bör definiera lite hur församlingen arbetar och man får rätta sej efter det.
När församlingen är fri, dvs. frikyrka, kan det lätt bli konflikter, eftersom det saknas auktoriteter, personer typ Lewi Pethrus eller bekännelse och definition om församlingens tro.
Det är mindre lyckligt att en eller få personer framträder som ledare utan att rörelsen har något fast skrivet i botten, som styr ALLA inklusive ledare i rörelsen.
När jag läste om Lewi Pethrus' syn på församlingstukten, är det rätt så farligt att man inte definierar vad man menar med synden. Då ger man frihet för olika tider att tolka hans yttranden. Visst är vi påverkade av vår samtid och olika trender, men det är oerhört olyckligt, om vår tro blir individualiserad och liberal i avsaknad av trosdefinitioner.
Så Nils, vad menar du med
"andlig våldtäkt", som verkar vara huvudtemat i ditt anförande?
Mycket av problemen grundar sej på dålig teologi precis som Joachim Elsander har påpekat. Jag menar, att PR är en helgelserörelse och man har betonat på dHA och undren och inte lagt tillräcklig betoning på reformatoriska sanningarna om människans TOTALA syndafördärv och Guds suveräna nåd. Är inte just dessa negativa upplevelser som indikerar brist på teologi??
Frågande
Hannu från Småland
Kefas: Kolla min senaste bloggpost!
Staffan Stridh: Välkommen hit!
Nils: Tack att du delar din berättelse. Jag upprörs varje gång jag hör om människor som farit illa där de borde ha varit som tryggast.
Jag har ibland funderat på varför man så sällan ställer pastorer och ledare till svars för det de gjort. En ledare som gjort uppenbara fel måste få ta konsekvenserna av det. (även äldstekårer och liknande som bara jammsade med). Om jag tex var pastor i en pingstförsamling med äldre äldste så skulle jag vara väldigt nyfiken på hur de agerade under 60-talet och om de gjort upp med det.
Hannu: Visst finns det alltid två sidor, men ibland får man helt enkelt lyssna på den mest tilltufsade.
Tack Joachim för din öppenhet & tack även Hannu för dina frågor.
Egentligen är nog inte kommentatorsblogg rätt forum för att utveckla tankar kring denna problematik.
Det blir så lätt fragment som efter ett tag fladdrar iväg med vinden.
Hannu :
Det jag talar om har ofta sin klangbotten i avundsjuka (trots att egentligen ingen vill erkänna det). En avundsjuka som de drivande inte uppfattar, men som kläs i nagelfarande & positionstänkande (prestige).
Det är numera sällan av teologisk art, för där finns ofta ett respektfullt lyssnande om man själv är trygg i sin lära/tro.
Sedan har man ju ofta ett likartat ursprung från rörelsen & dess lära.
För min del bottnar det i att jag verkade med fullt förtroende i en församling utan anställd förkunnare. Församling & omgivning uppskattade min familj & min hängivenhet, där jag delgav mina bibelkunskaper i förkunnelse både till ungdom & äldre, förutom basarbete med städning, rennovering personuppföljning/hembesök... egentligen pastorala uppgifter.
Successiva ändringar kom av naturliga skäl. Församlingen behövde en anställd predikant & ordförande-skapet skiftade pga flytt.
Med automatik fokuseras då att en "föreståndare" anställs som överherde - det sitter ofta i ryggmärgen hos tidigare lekmannaledarskap. Tyvärr hade nytillträdd pastor alldeles för kort frälsningsväg & en brokig bakgrund, men tyvärr fick mina interna varningsord mer bäring än jag anat. Det uppdagades att saker och ting gick skevt & när personen ifråga satts på en piedestal istället för att vara en i teamet & få möjlighet att växa med uppgifter sprack.
Då fokuserades skevheten (med avund ?) gentemot den man fråntagit uppgifter.
Kallelser uteblev, hemliga styrelsemöten... - men gentemot församlingen hade vi en mer närvaro & trohet än anstiftarna (och ett grundmurat förtroende).
Planer smiddes i lönndom att tvinga till avsägande av kallelse.
Tyvärr fick de besked att bekännelsen var en kallelse från Gud... så ränkerna utmynnade i att det skulle upp offentligt på ett församlingsmöte.
Där användes predikostol av 2 församlingsledare (ordförande & pastorn) med att med "grova obibliska utfall" brännmärka den andliga tjänsten - församlingen chockades, men en medlem yttrade sig att den åtminstone ville höra undertecknads version.
Jag vittnade under mer än 30 minuter om den personliga herdekallelsen som inte är påtvingande, men om församlingen önskar så lämnar jag.
Ledarna hade som plan att direkt avsätta men de lyckades inte...
processen utmynnade i att klyftan blev så uppenbar att ordföranden t.o.m. uppmanade församlingen på bönemötena (som ledarna gick om lott för att slippa närvara) att sjunga accapella. Den ende närvarande som hanterade instrument var min hustru & hon var givetvis "parias" på samma sätt som mina barn.
Efter en tid upplevde vi det som en utväg att söka medlemskap i en annan församling - de fick altså ingen möjlighte till avsättning.
Men ordförande som utfärdade flyttningsbetyg ansåg det vara mer viktigt med hans eget tel.nr än att över huvud taget nämna att jag varit verksam i ledning & styrelsearbete (trots att det fanns kolumn för det).
I vår nya församling så lyfte man givetvis på ögonbrynen (när man dels kände oss & över tillataget som svärtade ledningens rennommée ytterligare)
Vi var givetvis trötta & sargade när vi välkomnades till vår nya församling, men hade många goda vänner där sedan tidigare & successivt har vi erhållit ett oreserverat förtroende i vår nya församling.
---
Det de anslagande inte räknade med var att jag kände den orena processen tidigt i den andliga världen. Jag hade dessutom gott stöd av externa erfarna andliga ledare som jag kunde vända mig till.
Jag ser också nu att min familj utvecklats på ett mer positivt sätt än om vi tjurnackat vägrat att byta miljö.
---
Jag trodde till att börja med efter vi lämnat att vi skulle få efterslängar (knivar i ryggen bildligt talat)...
men det har visat sig nu efter 14 år att de ledare som var med i utstötningsprocessen inte vid något tillfälle har vågat möta oss.
De har undvikit kristna sammanhang där de tror att vi kan dyka upp...
Församlingen har tappat sina tidigare naturliga församlingskontakter med systerförsamlingar.
Jag var själv tidigare mån om att upprätthålla dem...
Man odlar hellre numera gemenskap med trosrörelsen.
---
För en nogorlunda allmänbildad församlingsmedlem dvs. alla, så är det helt klarlagt att de anklagelser som presterades inför församlingen har fallit platt till marken.
Pastorn sa upp sig en månad efter vi välkomnats i vår nya församling.
Han skilde sig dessutom ett år senare - tragiskt.
---
I stället för att stanna upp och rannsaka sig som ledning fick man panik & tillsatte 2 st nya s.k. äldste - med släktskap i äldstekåren i samma veva som pastorn slutatade...
Jag vet inte vilken kallelse de hade, men de var närvarande när utfallen kom ifrån predikostolen...
Jag vågar dock säga att hade jag själv blivit tillfrågad som dessa, hade mitt svar blivit:
Jag går inte in i en sådan tjänst förrän det är helt uppklarat med undertecknad - därefter ska jag pröva kallelsen.
----
Ja vad är mer att säga - jag tror inte det gagnar att jag beskriver processen i denna typ av forum...
Samtidigt är det märkligt att säga, att den andliga processen gav en ovärderlig erfarenhet av att också brottas med Gud.
Strax innan det kulminerade på församlingsmötet var det en vecka som jag i princip var vaken dygnet runt i bön - då var det en gastkramning utan dess like, men jag kan förstå något av Jakobs "kampbön": "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig".
Jag fick också många märkliga tilltal och bibelord som var till hjälp och stöd...
Men mänskligt sett önskar jag ingen att tvingas gå igenom en sådan process.
I dag mänskligt sett, tvivlar jag att jag klarat av det fysiskt & psykiskt - om man får uttrycka det sekulärt.
---
Tack för ert deltagande //
Nils
Nils, tack för ditt klargörande. Jag förstår nu lite bättre vad du har menat.
Ja, det är bara att konstatera, att vi är syndiga människor. Det går inte värja sej mot alla problem, men det är församlingarnas ansvar att försöka förebygga oklarheter.
Jag har egen erfarenhet, inte av denna karaktär, hur vagt och svagt kan det vara i en församling, när man anställer pastor. Det hände, att en äldstebroder frågade mej en gång, hur mycket pastorn hade utbildning! Jag var en vanlig medlem utan ledningsansvar. Och detta skedde flera år efter anställningens början!
Pastorn i fråga berättade om sin kallelse och församlingen var inte sen att bejaka det, eftersom det måste vara från Gud. Senare uppdagades det en del problem. Nu är han inte längre anställd i den församlingen.
Nils, du påpekar viktiga frågor. Jag tror, att det är Gud och dHA, som står bakom bibeln och det finns tydliga KRAV för den, som ska vara församlingsledare. Jag tror, att kalla pastor kräver noggrann prövning. Problemet är att det är få personer, som söker till församlingstjänster och då det uppenbarar sej en sökande till tjänsten, då gör man närmast allt att personen i fråga skulle tacka ja. Sedan får man betala priset! Det kan bli, som du har berättat.
Man ska använda sitt förstånd och läsa Guds Ord och överväga noga i fråga om föreståndare. Det kanske låter hårt att läsa 1Tim 3, och jag menar inte att vi ska nagelfara andras fel, men församlingsledningen har ett stort ansvar!
Frågan om kallelse till olika tjänster uppfattar jag så här: "Inre kallelse", att t.ex. jag upplever att Gud kallar mej till sin tjänst och att jag har mitt intresse och fallenhet till tjänsten. Men det räcker inte endast med det inre, utan man ska ha "yttre kallelse", dvs. församlingen upptäcker att jag har kallelsen till den tjänsten.
Jag förstår, att det förekommer problem i församlingsledningar. Jag tror, att pastor/föreståndare har det teologiska ansvaret, det gäller både förkunnelsen och själavård/bikt/förbön. Sedan kan han delegera till övriga i ledningsgruppen, men ledningens uppgift är mer administrativ. Och här finns stöd i Apg, att man valde medhjälpare/diakoner för att apostlarna fick tid till sina egentliga uppgifter.
Sedan kan man diskutera, huruvida församlingarna ska ha anställd personal. Jag har inga svar så här enkelt. Vare sej man är anställd eller ej, när man är i ledningen, är det viktigt att man lever i Guds nåd, kännande sin syndighet och vilande i Guds nåd. Det är farligt att bli en stark kristen, helig, som vet väl, att nu gör jag inte det, som jag gjorde innan och man kan berätta om "innan och nu".
Apropå det här, inom frikyrkligheten har man haft sk. syndakatalog och vissa "synder" är väldigt farliga såsom att supa sej full. Det tragiska med detta är att en, som har spritproblem vill bli kvitt med sitt beroende och kommer till de kristna och han lyckas bryta med sitt beroende och han berättar gång på gång, hur Jesus befriade honom från spritbegäret. I för sej är det underbart, men fokuset i frälsningen flyttas till nykterhet och acceptabelt socialt liv.
Vad säger ni, pastorer, och teologer? Tidigare lyfte man dessa f.d. alkoholister på piedestaler och på det sättet ville man köpa samhällets gunst. Och flera ungdomar, som kom från kristna hem, fick nästan mindervärdighetskomplex därför att de inte hade såna häftiga livsberättelser som dessa, som kom från "syndens djup". Ibland sades det, att församlingarna växte nästan bara pga arbete bland missbrukarna.
Mycket av detta beror på den ytliga syndakännedomen. Och man använder samhällets måttstock. Guds Rike består inte av socialt anpassade och respekterade herrar och damer, som uppmärksammas i kommunen för sina fina insatser, utan syndare av olika slag frälsta av NÅD. Och det blir lätt så i församlingen, att i äldstekåren och styrelser sitter, sådana, som har en synlig position i andra föreningar och politiken. Men hallå! Har man glömt bort Guds Ord i 1Tim 3?!
Jag är glad för varje alkoholist, som kan bryta sitt missbruk på det ena eller andra sättet. Det kristna arbetet bland missbrukarna är viktigt. Men den kristna tron och frälsningen ÄR något ANNAT än nykterhet.
Därför tror jag, att vi ska vara barmhärtiga med de kristna, som lider av alkoholmissbruk och inte göra frågan fareiseistiskt till huvudfrågan om frälsningen.
Här blev det lite tankar igen från Småland.
P.S. Det var väldigt underhållande och avkopplande köra mc på höstblöta vägar idag innan det blev mörkt.
Hannu
Skicka en kommentar