Den här posten blir lite annorlunda, den handlar om barnuppfostran. Jag har som pappa funderat mycket på följande: Som kristen så ska man ju vända andra kinden till. (Matt 5:38) Jag känner till olika infallsvinklar på det här bibelordet, gillar att predika från det och tror det är viktigt och riktigt. Det är en del av den stora "gudsrikes principen" att besegra det onda med det goda. (Rom 12:21)
Här är min fundering. För mig är det tydligt att det här gäller en valsituation. Någon slår dig och du väljer att inte slå tillbaka, du vet att du kan, men du låter bli. Jesus i Getsemane tex, vet att han kan kalla tusentals änglar till hjälp och fixa ett Hollywoodslut på hela den romerska armén. Men han väljer en annan väg. (Matt 26:53)
Men hur är det med våra barn? Gäller det här dem? Mina två äldsta är nu sex och åtta år och de börjar så smått lära sig att andra barn inte alltid är snälla, en del är ibland rent av elaka. Varje förälder lär sig snart att barn kan bete sig förvånansvärt grymt (både egna och andras).
I skolan så är det kristallklart vad som gäller om någon annan ger sig på dig: Du ska aldrig slå tillbaka, du ska säga ifrån och om inte det hjälper ska du hämta fröken. Jag håller med om den här ordningen, det vore svårt med några andra regler.
Samtidigt så minns jag min egen skolgång. Det fanns tillfällen när jag slog tillbaka, och här kommer det paradoxala, jag tror jag gjorde rätt. Jag tror man ibland behöver veta att man faktiskt kan slå tillbaka innan man kan välja att inte göra det. Människorna som Jesus talade till visste att de kunde slå tillbaka men Jesus utmanar dem att välja en annan väg. Ser ni skillnaden?
De som blev mobbade, de som blev hackkycklingar från min skoltid och även senare från min erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar, är de som av olika skäl blir offer. Omständigheterna gör att de på något sätt finner sig i att vara den utsatte. Det här är oerhört komplex och jag vill absolut inte föreslå att allt löser sig bara man biter ifrån och slår tillbaka, men jag vet vilken oerhörd negativ effekt den här "offer mentaliteten" har på människors självkänsla. Det gäller att inte vara naiv här. Alternativet att snacka sig ur jobbiga situationer är förbehållet några få (oftast var det den vägen jag valde), att hämta fröken går lätt snabbt bort för skvallerbytta vill ingen vara, dessutom vet de som mobbar likaväl som offret att fröken inte alltid finns där.
Barn är olika, en del exploderar direkt och har inga problem att slå tillbaka, då blir problemet istället att direkt försöka lära dem principerna i Matt 5:38. Men andra barn skulle aldrig slå, eller ens våga protestera, istället viker de undan med risk för att bli hackkycklingar och offer med allt vad det innebär. Hur gör man då som förälder? Ska vi först söka ge våra barn mod och självkänsla så att de kan välja att inte slå tillbaka? Jag föreslår absolut inte att man ska lära dem att slås men kanske måste de på något sätt även fysiskt få markera att det inte är okej för andra att göra vad som helst med dem?
Vad säger ni? Hur förhåller man sig till Matt 5:38 som förälder? Jag har absolut inte tänkt färdigt här och ser fram emot ett givande samtal.
19 kommentarer:
Mkt intressant! Det är gött att någon tar upp barnuppfostran. Detta är supersvårt!
I viss mån håller jag med dig. Vår approach här hemma har varit att Jesus undervisning förutsätter lärjungaskap, församlingstillhörighet, Andens gåva osv, och att barnen ännu inte är Jesus lärlingar i full mening (jag är rå-baptist här). Därför kan man heller inte automatiskt lägga Jesus undervisning över barnens liv, precis som man inte kan förvänta sig Jesus-lydnad av icke-troende eller staten.
Samtidigt tror jag att Jesus och Paulus genom ord och exempel visar oss att det onda bäst övervinns med det goda. Passivitet inför övergrepp är dåligt, och att slå tillbaka kanske tom är bättre som du antyder, men jag tror också att det finns ännu bättre alternativ. Här är det en verklig utmaning att genom samtal och framför allt exempel stimulera barnens konlikthanterande kreativitet.
/Jonas LUndström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jag instämmer med Jonas Lundström om att det är svårt att lägga Jesu undervisning på barn som ännu inte fattat ett slutgiltigt Jesusföljarbeslut och låtit doppa sig. Det är vettigt (tror jag kanske)att barnen först får erfara våld som ett alternativ att lösa konflikter. Sedan kan de "lockas" till alternativet att VÄLJA ickevåld i enlighet med Jesus.
Jag har en dotter på 6 år och en son på 4 år. Dottern är väldigt snäll och tålmodig och tar ALDRIG till våld mot den svagare lillbrorsan. Han däremot slår ofta henne, men hon nyper aldrig tillbaka.
Det händer faktiskt att jag uppmuntrar henne att slå tillbaka. Inte kanske för hennes egen skull, utan snarare för sonens skull. Han behöver lära sig att våldet är destruktivt och att det våld han själv brukar mot andra gör ont, och att våld föder våld! Han är fortfarande för korkad för att avväpnas av ickevåld, utan ser bara att han får som han vill när han tar till våld.
Mycket bra fråga. Jag tänker att det kanske är bäst att vänta med att lära sina barn att "vända andra kinden till" tills de är stora nog att förstå vad som menas. Missförstått som att man ska ta all skit utan att protestera är det rent destruktivt. Jesus protesterar ju själv när han blir slagen -- "varför slår du mig?"
Jag försöker lära mina barn att det aldrig är OK att slåss, och att det heller aldrig är OK att andra slår eller kränker dem. Jag tror som du, Joachim, att självkänsla är grunden till ett sunt försvar av den egna integriteten. Och att bra kommunikation med barnen är nyckeln till att kunna hjälpa dem att hantera svårigheter som dyker upp.
Inga enkla svar således, utan ett dagligt oglamoröst grovjobb. Så är det att ha barn.
Jag tror att "slå tillbaka" inte behöver tolkas bokstavligt som våld, iockförsig. Det finns konsekvenser på allt vi gör och det är sant och riktigt att den som själv gör något ska ta konsekvenserna av sina handlingar, inte någon annan. Dukar du inte av efter dig så ska inte din mamma (eller din tillkommande) ta konsekvenserna. Vill du ha rent hemma så ska inte underklassen ta konsekvenserna av det. Och slåss du så ska inte offret ta konsekvenserna av det i form av skuld, skam, depression, osv.
Men man kan skuldbelägga ett offer genom att säga till henne att det är hon som måste 'säga ifrån'. Det är aldrig offrets problem! Däremot tror jag på att peppa (jag snor Jonas Lundströms favvoord) varandra att reagera och att reagera rätt. Det kan innebära att slå tillbaka i självförsvar, men också att gå därifrån, att klippa kontakten. Slår du mig så är inte jag vän med dig längre. Slår du mig så säger jag till fröken/pappa/polisen. Kristet uttryckt: begår du en synd och vänder dig bort från kärleksbudet, så är det du och ingen annan som straffar dig själv. Straffet drar du över dig själv.
Det finns en bra kommentar till de inbyggda problemen i vår förståelse av detta av Suzette Haden Elgin, "How to turn the other cheek and still survive in today's world" på http://www.forlovingkindness.org/excerptcheek.html
Det jag tycker bäst om är hennes kommentar att vad gesten betyder är "Please notice -- I am not afraid of you at all." Kanske är dte omöjligt att vända andra kinden till om man är rädd?
1. "Vänd andra kinden till" är nog ett av de mest vanliga och missbrukade orden som kristna tar till för att visa högheten i kristendomen, men det är också ett av de mest missförstådda, eller rättare oförstådda, bibelord vi rör oss med. Det används felaktigt oftast menar jag. Somliga går så långt att de kallar våld för synd i sig, ja att synd ÄR våld.
2. Men det finns (mycket) våld som inte är synd, och det finns (mycket) synd som inte är våldsam.
3. Om nu någon blir attackerad i framför dina ögon skulle du anse det som okristet att gå emellan? Snarare tvärtom, eller hur? Inte vore det väl kristet att bara ringa polisen och se på medan en medmänniska mördas?
4. Men är det rätt att använda våld för att hindra att, säg, ett barn blir misshandlat och kanske dödat (om du inte med våld stoppar våldet)?
5. Jonathan, på denna blogg ställer du ofta frågor som är utmärkta, tyvärr är det svårare att fullfölja och komma fram till något, och det måste ändå vara målet.
6. Den här frågan är verkligen mitt i prick i vår tid - hoppas att många kan bidra till att ge frågan all den uppmärksamhet den behöver och att mycket kunskap kommer fram.
7.Jag vill bidra med följande:
a) Som versen vanligen är översatt och förstådd, så står valet mellan att slå tillbaka eller låta sig bli slagen igen. "Mellan"-alternativet att fly eller gå undan nämns inte.
b) Det som sägs är att det är så illa att slå tillbaka att i förhållande till det så är det bättre till och med att stanna och bli slagen igen.
c)Alternativet att "fly hellre än illa fäkta" skulle alltså kunna ses som det mest fördelaktiga.
d)Men om man inte kan fly, så skulle det vara bättre att bli slagen igen och igen än att slå tillbaka.
e) Kan Jesus mena att vi hellre än att göra det allra minsta våld på någons kropp, skall låta oss dödas av vilken vettvilling som helst på gatan? - Och i så fall, gäller det bara när det gäller vårt eget liv och vår egen kropp, eller gäller denna passivitet även när det är en annans liv som står på spel?
f) En sak står absolut klar: Självhämnd är förbjudet, Guds vrede skall drabba genom överheten, och emot överheten är allt våld förbjudet.
g) Men Jesus själv vände inte andra kinden till när han blev slagen på den ena. Med ord går han till rätta med den som slår. Dock detta är en överhetsperson, en sådan får man icke göra våld emot, men uppenbarligen inbjöd inte ens Jesus denne att slå igen.
h) Rövare på gator och vägar var vanligt och apostlarna hade svärd, det är min absoluta övertygelse att de använde dem om och när det behövdes, åtminstone genom att bära svärden synliga, ty redan detta avvärjer somliga anfall.
i) Alla rättsstater tillåter att den enskilde, när hans liv hotas, har delegerad rätt, att i polisens ställe (som inte kan vara överallt alltid)försvara sig med våld.
j) Man kan inte hänvisa alla till att försvara sig med ord eller inte alls. Ja instämmer med alla som är inne på det.
Judo?
Allvarligt talat, alltså...
Barnen lär sig smidighet, kroppskontroll och att säga nej utan att slå. Barnträning inom Judo är rätt kul, brukar många tycka, och är tämligen "snällt".
För, som du säger, så ger det dem ett val.
Jag funderar själv mycket på det här (om du söler på "icke-våld" på Tro och tänk, tror jag att du hittar mina funderingar där) just nu, efter att ha varit väldigt, väldigt pacifistisk. Jag ser mig fortfarande som pacifist, men jag har börjat att fundera kring teologin bakom mina mycket starka åsikter och kommit fram till att den inte alltid håller.
Just därför var ditt inlägg idag något som hjälpte mig att tänka vidare också.
(Sorry att jag inte kan bidra med något vist att säga här, annat än "Jag också...")
Judo låter jättebra, man behöver läras verktygen: samarbete genom sport, kultur, lek, osv. Vi behöver alla träna på att fungera ihop.
En spännade fråga du tar upp.
Personligen tror jag det handlar mycket om att ens barn skall kunna uppmuntras till att odla ett bra självförtroende, så att de är rustade för sådana här "strider".
För denna typ av strider kommer och vi kan inte alltid skydda dem.
Sen har jag personligen svårt för dogmatiska "sätt" på hur man skall hantera sådana här situationer. Jag menar att försvar kan vara bra men att det i sin tur föder konsekvenser. Jag är själv uppvuxen i Blåkulla Hagalund i Solna och jag såg alltid till att ha kniven med mig när jag gick till skolan, och det är någonting jag inte önskar mina egna eller andra ungar skall behöva uppleva. Men det var en riktigt ruggig miljö och jag hade inte det förtroendet för mina föräldrar att berätta hur hemskt det var. Jag ville skydda dem genom att inte berätta. Och det är också någonting jag önskar att inget barn skulle behöva göra. Men jag tror ändå det är viktigt att ta denna problematik med dem och vad olika handlanden föder för konsekvenser. Jag tror också på barn ganska tidigt är kapabla till att ta ansvar för sina handlanden. De förstår ganska tidigt var gränser går - på gott och ont.
Bara för att man är kristen skall man inte för en sekund tro att man är förskonad för detta, men det är bra att vara rustad för det.
Jag är själv gammal kampsportare och tycker nog att det kan vara en god skola när det gäller ansvar, teamkänsla, gränsdragning och att respektera andra människor. Det är ju egentligen så mycket mer än sparkar, kast, slag och fallteknik. Det är också självdiciplin och att lära sig lyssna.
Björn
Tack för en mycket bra blogg!
http://my.opera.com/bjornhorst/blog/
Det är väl ingen bra idé att uppmana till våld som självförsvar annat än i nödvärnssituationer.
Yngre barn behöver hjälp att förstå vilka konsekvenser det kan få om de tex använder olika tillhyggen mot andra barn. Att peta någon med en pinne i ögat, kasta snöboll med stenar i, hota med vassa föremål osv. Det händer faktiskt att även små barn gör varandra riktigt illa genom att gå och hämta tillhyggen för att hämnas en oförrätt. Knuffar kan ta illa om personen ramlar in i något.
I skolan uppmanar vi eleverna att hämta en vuxen om de själva inte kan lösa konflikten. Hamnar de i en situation där de inte kan hantera situationen uppmanar vi dem att hellre lämna platsen och gå där ifrån, än att ta till knytnävarna e dyl.
Vi tar oss tid att sitta ned och reda ut vad som har hänt och där var och en får komma till tals, och medan man gör det brukar känslorna svalna betydligt.
Vi säger också till barnen att de ska stå för det som de har gjort, och att vi vuxna tycker att de är modiga som står för det som de har gjort när de har gjort något fel.
Vi hjälper dem att själva tänka efter hur de skulle ha gjort istället, och att försöka tänka sig in i den andras situation. De som är inblandade i konflikten får alla berätta hur de uppfattade saken och hur de tänkte och kände. Det är viktigt att den som blev ledsen eller slagen får titta den som orsakade det hela i ögonen och säga det, att när du gjorde si och så blev jag ledsen och det gjorde ont när du slog mig.
Många skolor jobbar medvetet med att lära barnen konfliktlösning, och ge dem strategier för hur man kan agera.
Sedan är det viktigt att ge barnen självförtroende och självkänsla, så att de förstår att de inte ska acceptera kränkningar. Och om de är mer trygga i sig själva, tror jag att det är mindre risk att de blir utsatta, och om de skulle bli det är det större chans att de säger ifrån och markerar att det inte är okej.
Det är också viktigt att stärka barnen att våga säga ifrån om de ser att någon annan blir kränkt, ge dem strategier för hur man kan göra det. De som ser men inget gör vid mobbning, medverkar ju till att mobbningen kan äga rum.
Alla: Tack för berikande kommentarer!
Jonas: Kreativitet Yes!
Anton: Jag håller med dig, känner igen mig.
Hapax: "ett dagligt oglamoröst grovjobb. Så är det att ha barn." Så sant, så sant!
Maja: Du har verkligen en poäng kring risken att skaldebelägga offret. Mer peppning istället!
Anonym: Tack för länken
CID: tack för dina punkter! Du skriver: "på denna blogg ställer du ofta frågor som är utmärkta, tyvärr är det svårare att fullfölja och komma fram till något, och det måste ändå vara målet." Men du, visst kommer vi tillsammans fram till en massa bra grejer?
Mackan: Tack för din länk och dina tankar om judo. Jag är smidig som ett kylskåp så det har aldrig attraherat mig men ser dina poänger. Säkert bra för barn.
Björn: Tack för ditt tankvärda inlägg och tack för de uppmuntrande orden om bloggen!
Anonym 2: tack för dina åsikter. Jag misstänker att du jobbar som lärare och jag gläds att ni så medvetet jobbar med de här frågorna. Ni lärare gör ett fantastiskt jobb! Du skriver: "Det är väl ingen bra idé att uppmana till våld som självförsvar annat än i nödvärnssituationer." Jag hoppas verkligen inte att du läser mitt inlägg så. Samtidigt finns det helt gränslösa barn som tror att de kan göra vad som helst, kanske "lille Kalle" faktiskt ibland gör rätt i att bita ifrån, både för sin egen och de andras skull? Men framför allt tror jag på kreativa lösningar utan våld förstås.
Ja, jag råkar vara lärare på låg- och mellanstadium (som det hette förr). Det är viktigt att barn inte tror att de måste ta emot kränkningar oemotsagt. Det gynnar ju inte någon, varken förövaren eller offret, att låta kränkningar pågå. Men att uppmana barn att slå tillbaka, att ta till fysiskt våld om någon kränker dem, är ingen god idé. Som jag skrev tar även små barn till våld, och är de små kanske de inte riktigt är medvetna om vilka skador det kan bli av deras handlande. Det är bättre att försöka ge barnen andra verktyg att hantera konflikter. Det går att lära barn konfliktlösning! Dessutom kan arbetet med att stärka barnen psykiskt genom att arbeta med självkänsla och självförtroende, vara en del i att jobba med konfliktlösning. Många vuxna skulle också behöva lära sig bättre strategier för att lösa konflikter, än att ta till våld eller mobbning på annat sätt!
/Läraren
Lärare: Jag håller med dig helt! Mer konfliktlösning utan våld, mer kreativitet.
Joachim,
först, jag ber om ursäkt för att jag skrev fel namn i mitt inlägg – och tack för ditt överseende.
Bra grejer skrivs av både Dig Joachim och många andra här på din blogg. Som pastor i en kristen församling som i sin blogg tar upp bibelord till samtal så är det ju självklart för Dig såväl som för mig och andra, att man inte bara tycker till omkring ett bibelord.
Man vill ju komma fram till något bestämt i enlighet med Guds ord. Vad säger Skriften?
Människors ord kan vara bra, men Guds ord är liv och evighetsavgörande. Det är ingen liten sak att veta vad Guds ord menar. Ja, rätteligen finns inget större. För en kristen är ju definitionsmässigt bunden till sitt samvete – inte av påven eller kyrkor – utan av Guds ord.
Att genom människors ord frigöra människor från att lyda Guds ord till att lyda människors är mycket allvarligt. Det säges dessutom av Jesus strax före det bibelord som vi här samtalr om (Mt. 5:17-20).
Det var på Jesu tid fariséerna som excellerade i detta att upphäva Guds ord genom att hitta på mänskliga bud som sattes över Guds ord. Så gör tyvärr alla kristna sammanhang idag och romersk-katolska kyrkan är alltfort den värsta i detta.
Varken Du Joachim eller jag vill vara sådana, det är därför maktpåliggande menar jag, att inte upphäva det ord vi talar om – vilket är vad vi hittills gjort tillsammans – utan att kunna visa VAD det verkligen betyder och klargöra både vad Skriften, Guds ord, menar och vad som gäller för oss.
Jag menar då att vi måste först förstå texten för oss vuxna, innan vi kan se vad det möjligen betyder för ett barn.
Här vill jag nu visa på uppenbara problem utifrån Skriften (och därmed antyda i vilken riktning det kan finnas en lösning).
1. Jesus blir i evangelierna slagen på kinden vid (endast) ett tillfälle. Han vänder då inte andra kinden till. Varför? Naturligtvis vet han vad sagt, naturligtvis bryter han inte sina egna bud. Alltså kan ordet i Mt. 5:39 inte tillämpas på den situationen. Varför? Så när gäller det och varför? Vad betyder det egentligen? Vilka situationer avses?
2. Också Paulus blir slagen i ansiktet, inte på kinden men på/över munnen (Ap. 23:2), inte heller han vänder andra kinden till, han snarast förolämpar och hotar (vilket synes strida mot andra Jesu ord, också de i Mt. 5). Hur skall vi förstå detta? Inte heller Paulus bryter mot Jesu bud, ej heller är han okunnig om vad kärleken fordrar. Så med vilken rätt säger han som han gör? Och varför KAN inte denna situationen vara en sådan som avses i Mt. 5:39? Vad är det som skiljer situationerna åt?
Hoppas att ämnet får fortsätta.
Den fråga Joachim ställde den 11 december var ”Hur förhåller man sig till Matt. 5:38 som förälder?”
”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. [39] Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” [Bibel 2000]
Både barnens och de kristna föräldrarnas svårigheter att följa detta bud, som kristna i den vardagliga verkligheten, har på ett utmärkt och jordnära sätt blivit belyst här.
Summan är att vi har upphävt budet genom att vi har sagt att man KAN inte alltid följa det. Vi har inte sagt att vi alla är syndare och att om vi misslyckas så finns det en nåd som är större än synden.
Vi har sagt att man, ibland under vissa omständigheter, uppsåtligt MÅSTE bryta mot dessa bud. Vi har gjort detta med förståndiga erfarenhetsmässiga mänskliga argument, men vi har nöjt oss med det.
Vi har inte kunnat ge stöd för detta i Skriften. Kan man behandla Guds ord så? Om vi gör omintet detta Jesu ord när det drabbar oss själva, med vilken rätt vill somliga tvinga andra att följa ord som inte drabbar oss?
Bloggosfären är snabb och tillgänglig och erbjuder tankeutbyte mellan människor som inget annat medium kan. Ingenting hindrar att bloggosfären också brukas till längre och djupgående inträngande i en fråga. Denna fråga är synnerligen lämplig på en kristen blogg att gå på djupet med.
Går det att väcka intresse för en fortsättning?
Varför är det önskvärt? Ja, först så har vi redan sett hur omöjligt det är att förena dessa Jesu ord med verkligheten. Och för det andra så framhävs dessa ord ofta som ett bevis på kristendomens överlägsenhet och egenart. Och för det tredje så används dessa ord av motståndare till kristendomen som bevis på hur omöjlig och destruktiv kristendomen är.
Låt oss se sanningen i vitögat. Så som orden läses och brukar förstås så upplöses hela samhället, och detta redan om man låter dem gälla de kristna enbart. Kejsar Julianus ”Avfällingen” säges ha använt dessa Jesu ord som ursäkt för att beröva alla kristna deras egendom.
Somliga i vår tid och andra tider, som vill gälla för att vara frommare och finare än vanliga kristna, brukar dessutom hävda att Bergsförkunnelsen också skall gälla överheten, vilket om det vore sant, gör dessa ord till de mest samhällsfarliga och gemenskapsfientliga läror världshistorien känner.
Den typ av fromhet som vill tvinga överheten att lyda Jesu lära i Mt. Kap. 5, håller dock inte lika hårt på alla bibelord. Paulus ord att överheten är en Guds tjänare som skall straffa och belöna i Guds ställe omintetgör man.
Detta godtycke i fråga om vad man lyder och lär och vad man förkastar är så vanligt och så förödande. Vi måste komma dithän att man låter skrift förklara skrift och låter allt Guds ord gälla. Vi kan inte väga, välja och vraka bland Guds ord.
Matteus femte kapitel upphäver rätten till skydd för liv och lem, rätten till tid och arbetslön och rätten till egendom.
Inget samhälle kan existera om detta skall tillämpas.
Är vi verkligen färdiga med detta bibelställe? Är det verkligen bara jag som ser enorma svårigheter med obegränsade konsekvenser här?
Det här blir mitt sista försök att väcka frågan, så jag passar på att tacka Joachim för stor generositet och vänlighet, och önskar alla läsare av Kolportören Guds frid som övergår allt förstånd.
*
NÅGOT OM VÅLD & SKRIFTEN
Frågan om barn, ”öga för öga” och "vända andra kinden till" (Mt. 5:38-39) hör hemma i den större frågan om våld överhuvudtaget i Bibeln.
Vad menas med ”öga för öga” i Mose lag? Är det verkligen Mose som Jesus går till rätta med – i strid med sina egna ord? Om det inte är Mose så måste det vara fariséernas förvrängningar och falska tillämpningar av Mose ord.
Sveriges Kristna Råd – där (nästan) alla samfund är med - lär att våld alltid är synd och att alla dödsstraff alltid är uttryck för ondska. De flesta samfund delar nog den åsikten. Här på Joachims blogg tycks det dock inte finnas någon som umgås med sådana obibliska fantasier, tack och lov.
Jag tänker att frågan om våld är en av de angelägnaste för kristna att ordentligt tänka igenom utifrån Skriften just därför att det är så vanligt att man fördömer allt våld, vilket ju innebär att man fördömer stora delar av Guds ord, ja Gud själv.
Att fördöma Gud borde ju vara uteslutet för en kristen. Åtminstone borde ingen kristen ta lätt på en sådan sak, och ändå tycks de som fördömer allt våld lika fanatiskt övertygade om sin egen förträfflighet som de är blinda för vad de faktiskt gör.
Samhälleligt, alltså parallellt med den rent personligt kristna frågan om våld, är det ett faktum att ju mindre våld samhället brukar genom polis och domslut desto mer ökar våldet på gatorna. Det är också ett faktum att ju mindre underordning och lydnad betonas desto mer uppror och förstörelse blir det. Det är också ett faktum att ju kvinnligare och mjukare samhället blir i sina lagar och officiella politiska attityder desto hårdare blir verkligheten på gräsrotsnivå. Det man belönar får man mer av, det man bestraffar får man mindre av.
Det är uppenbart en draksådd att prioritera rehabilitering av brottslingar framför straff.
Det är hjärtlöst och Djävulskt orättfärdigt att låta oskyldiga människor offras för att låta mördare gå fria.
Ett samhälle som upphör att skydda oskyldiga samtidigt som det belönar skyldiga med bekvämlighet och vårdomsorg och blott obetydliga straff, det är ett fruktansvärt terrorsamhälle, hårdare och obarmhärtigare kan inte ett samhälle bli.
På Jesu tid hände det att man hellre släppte mördaren än skyddade den oskyldige och rättfärdige (Barabbas friades, Jesus korsfästes). Men den som tror att mänskligheten blivit moraliskt bättre måste vara blind eller okunnig.
Vår tid kanske mer än någon annan tid, skyddar mördare mer än oskyldiga rättskaffens människor, och somliga är så förvända att de menar detta vara ett framsteg. Men det har alltid funnits självrättfärdiga människor som kallar mörker för ljus.
Våld stoppar våld. Inget är så effektivt som våld, då det gäller att stoppa våld. För lite, för sent och tveksamt utövat polisiärt våld borde ersättas med snabbt, väl avvägt men kraftigt och bestämt våld emot laglöst våld.
Klyschan och talesättet ”våld föder våld” och de gudlösa idéerna om 'våldsspiralen' kommer inte från Bibeln eller Kristus. De är uppfunna av gudlösa människor som försvarar uppror och våld emot överheten.
”Våld föder [eng. begets ] våld” är sant om och när det riktas som en varning (eller förklaring) till brottslingar och våldsverkare. Det är till laglösa, våldsverkare och brottslingar man skall säga: ”(Laglöst) Våld föder (lagligt) våld”. Laglöst våld SKALL mötas med lagligt våld. Brottslingar skall skörda det de sår. Jes 26:10 "Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät." (jmf Rom. 13:1-4)
Men många lättsinniga och ansvarslösa kristna (svärmare) vänder tanklöst talesättet ”våld föder våld” emot överheten, trots att överhetens våldsrätt är en skyldighet och en plikt. Denna överhetens våldsplikt är och skall vara överhetens och ingen annans. Vi kallar det våldsmonopol.
Denna uppfattning är av kloka människor i alla tider bekräftad och på intet sätt ifrågasatt av ansvarsfulla människor. Den är dessutom given av Gud. Reformatorerna visar i detta stycket, som alltid (i de flesta fall), en överlägsen bibelkunskap, då de talar mycket om överhetens våldsplikt för att skydda oskyldiga och straffa brottslingar, samtidigt som de i Jesu efterföljd förbjuder självhämnd.
Likväl finns det mängder av upproriskt folk, varav många kallar sig kristna, som ser i överheten källan till allt ont, ja en Satans tjänarinna.
Det innebär att de förnekar Gud som skapat, dränkt och räddat människan och som slutligen skall skapa nya himlar och en ny jord, efter att de nuvarande förintats i eld.
De förnekar Gud som inrättat dödsstraffet för att sätta en gräns för hämnden och det laglösa våldet, samt inrättat staten för dödsstraffets skull. [All civilisation bygger på dödsstraffet som grund - allt annat är ohistoriska efterhandskonstruktioner, avsedda att förblinda och bedraga.]
De förnekar Gud som befriat Israel ur slaveri genom blodsutgjutelse, fördrivit och förintat folk för Israels skull, straffat det ena folket med det andra, och mycket annat som synes för de många anstötligt.
De som förnekar Bibelns Gud, de som påstår att våld är synd kan inte heller acceptera Mose eller profeterna som genom den Helige Ande och i Mose efterföljd påbjuder både dödsstraff och krig.
Ej heller kan de acceptera Maria som prisar Gud som störtar tyranner.
Ej heller kan de acceptera Jesus som är våldsam både mot materia, växter, djur och människor.
Ej heller kan de acceptera den Helige Ande som dödar mitt i församlingen efter Andens utgjutande.
Ej heller kan de acceptera apostlarna, som i Jesu efterföljd talar om vrede, eld och straff för de otrogna.
Ej heller kan de acceptera 2000 år av kyrkans lära, vilken erkänner både dödsstraff, krig och slaveri, eftersom intet av detta är synd i Bibeln, och både dödsstraff och krig påbjuds av Gud.
Förnekarna av Guds våldsamhet tvingas till att lära att vår tid är den bästa av tider och att vi - genom det gudsförnekande sekulära samhället - har en högre uppenbarelse än apostlarna, ja vi förstår mer än Jesus och är heligare än Gud. Det enda man förvånas över är att dessa inte rakt ut förnekar Guds existens eller kallar sig själva för gudar.
Men Bibeln lär att människans ondska tillväxer. ”Guds rike” är icke här, kan icke upprättas här, skall icke upprättas här, tillväxer således inte heller här. Guds rike tillkommer inte som ett resultat av rättfärdighetens tillväxt på jorden, utan tvärtom. Gud griper in och gör allting nytt när allt hopp är ute, då när Satan lyckats lura hela världen att han är Gud och det sanna ljuset. Guds rike upprättas först på den nya jorden, och där är ingen synd.
Förnekelse av Guds ord är inte det enda problemet.
Ytlighet i bibelläsningen är vanligt hos många. Därav kommer exempelvis de felaktiga föreställningarna att Jesus förkastar Moses, att ”öga för öga” är grymt, att "jus talionis" hos Mose handlar om strafflagstiftning, eller att tio Guds bud förbjuder allt dödande.
Ytlighet gör också att man tror sig lösa frågan om våld i allmänhet genom att göra en skillnad mellan Gud i GT och Gud i NT. Men Gud är densamme. Och den Gud som befaller människan att utgjuta blodet av den som utgjutit oskyldigt blod är Jesu Kristi Gud och Fader.
*
Frågan om kristenhetens framtid är icke densamma som kristendomens framtid. Men i det sekulariserade Europa, dominerat av socialism, där ingen kristen rörelse vid sidan av kyrkorna finns, hör dessa två frågor ihop. Det visas väl av att ju mer kristenheten godtagit bibelkritiken desto mer har kristendomens inflytande minskat.
Den kristenhet som inte tar Guds ord på allvar lär fortsätta att minska i en alltmer ökande takt, inte bara i andel av befolkningen, utan till och med i antal!
Social verksamhet, politisk aktivism, ekumenisk strävan – inget av detta löser grundproblemet för kristenheten. Och hur skulle det kunna det då inget av detta är förankrat i Guds befallningar.
Dessa - av de flesta formella ledarna i den nominella kristenheten - rekommenderade vägarna och skenaktiviteterna framåt är inte ens flyktvägar, de är tvärtom symptom på sakligt passiv strutsmentalitet.
Till Satan säger Jesus: Människan skall leva icke bara av bröd, utan av VARJE ord som utgår från Guds mun.
Till sina lärjungar säger han att inte den minsta bokstav skall förgås så länge jorden består.
Den kristenhet som inte återvänder till Bibeln med den respekt Guds ord fordrar har ingen framtid. Om kristendomen skall ha en fortsatt plats i Europa, och därmed rädda Europa från att islamiseras, måste människor hörsamma Guds ord. Men om inte kyrkfolket gör det, varför skall då någon annan göra det?
Den pågående islamiseringen av Europa är ett straff som den avfallna kyrkan drar över oss. Lögnprofeter profeterar 'goda' budskap som de diktat ihop själva, de säger att det pågår en 'påkristning'. Så påskyndas domen.
Det är troligen redan för sent att förhindra straffet över Europa. Vi kan se fram emot en tid mindre än 100 år framöver då alla spår av tusen år av kristendom i vårt land är utraderade. Om detta tiger kyrkorna. Om de talade som sanna profeter skulle de tala om bättring, självanklagelse och omvändelse, för att - om möjligt - avvärja straffet. Istället ökar kyrkan sin skuld genom att låtsa och säga att inget ont är i färd att drabba oss.
Vår tids förkunnelse ifrån kyrkorna om våld eller vända andra kinden till och snart sagt vilken fråga som helst, är mycket sällan förankrad i Bibeln. Det är sällsynt att man frågar efter vad Guds ord säger, och vet man det så följer man det bara när det passar.
Man väger, väljer och vrakar efter eget sinne.
Om inte Bibeln är Guds ord så är inte kristendomen sann. Men om inte kristendomen är sann, så bör den förkastas, och det oavsett om den gör ”nytta” eller ej.
Men om Skriften är Guds ord så finns det ingen ursäkt att inte ta allt Guds ord på allvar.+/Carl Ingemar Dagman
Öga för öga, det är den gamla lagen. Då kan man komma undan med lite hämnd, så länge man inte tar mer (inte tar två ögon för man har blivit av med ett, t.ex.).
I det nya förbundet är det betydligt strängare, då är det vänd andra kinden till som gäller.
Vendetta ersatt med vänd-andra helt enkelt!
»Lagligt våld.« Um. Ok, men det tror inte jag på för fem öre. Vi tror olika helt enkelt.
Sen att skriva i en publik blogg att ens barn är för korkat är ju iofs ganska vettigt, men är det lika vettigt att önska att det blir slaget? Jag önskar att ingen blir slagen mer.
Hej då från mig, lycka till!
Lars Anderås (Direktor Pingst Int.) skriver i Dagen tisdagen den 21 dec. 2010 om betydelsen av "vända andra kinden till":
"När Jesus säger att vi ska vända andra kinden till, vad betyder det? Betyder det att vi ska lägga oss platt som dörrmattor och låta andra kliva på oss?
Att slå någon på den högra kinden betyder att angriparen har slagit någon med baksidan av sin hand. När Jesus sa de orden var detta en djup skymf. Det var så de mäktiga slog de svaga, som mästaren slog slaven eller som en romare slog en jude. Men ett slag på vänstra kinden med en öppen hand var en jämliks slag. Om ett slag på högra kinden utdelades till en underordnad utdelades inget straff. Om du däremot slog en jämlik med baksidan av din hand fick du 100 gånger så höga böter som ett slag med öppen hand på den vänstra kinden. Så när Jesus säger att vi ska vända vänstra kinden till när någon slagit dig på den högra, utifrån den historiska kontexten, så manar han inte till en blind pacifism eller underkastelse. Det han säger till sina efterföljare är: Stå upp mot din motståndare och tvinga honom att möta dig som jämlik utan att använda våld. Det vände på steken. Det manade den slagne att stå upp för sin mänsklighet och jämlikhet med angriparen även om han legalt, militärt, politiskt eller ekonomiskt inte var erkänd som jämlik."
Här är länken till artikeln av Anderås http://www.dagen.se/dagen/Article_Print.aspx?ID=239963
Skicka en kommentar