Vi måste inse var vi befinner oss och likt sanna missionärer ha grepp om denna nya spännande men också utmanade värld. Observera att jag inte på något sätt är oreserverat positiv till postmodernismen men det är där vi finns och det är den vi har att möta. (Däremot tror jag att vi i många fall svalde modernismen med hull och hår, därav många av våra problem. Det är aldrig någon bra idé att gifta sig med tidsandan)
Så här skrev jag den 5 oktober 2007 för att visa på skillnaderna. Jag vet att detta är rysligt förenklat men jag är övertygad om att det här är väldigt, väldigt viktigt.
- Moderna människor vill tro innan de tillhör.
- Postmoderna människor vill tillhöra innan de tror.
- Moderna människor frågar sig: ”stämmer det?”
- Postmoderna människor frågar sig: ”funkar det?”
- En modern metafor på tron: Ett beslut.
- En postmodern metafor för tron: En resa.
- En modern inställning till lärjungaskap: Lär jag mig rätt saker? Gör jag de rätta sakerna?
- En postmodern inställning till lärjungaskap: Rör jag mig åt rätt håll?
- Moderna tankar om gemenskap: Gemenskapen är medel för ett mål.
- Postmodern tankar om gemenskap: Gemenskapen är målet.
- Ett modernt förhållningsätt till evangelisation: Övertyga och ge svar.
- En postmodernt förhållningsätt till evangelisation: Var närvarande, ställ frågor.
- Från olika program till processer
- Från olika modeller till ett missionellt sätt att tänka
- Från likriktning till en mängd olika uttryckssätt
- Från proffsigt till passionerat
- Från sittande till sändande
- Från fokus på beslut och avgöranden till fokus på lärjungaskap
- Från en ”kom hit till oss” mentalitet till en ”gå ut” mentalitet
PS. Jag rekommenderar verkligen "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Vi håller på och läser den i församlingen och aha-upplevelserna är många. DS
11 kommentarer:
Kan inte annat än att hålla med. Jag satt och formulerade lite tankar i huvudet när jag läste Jaktlunds artiklar och tänkte i exakt samma banor som dig.
Jag blir så innerligt glad att läsa att en församling och pastor läser Kristen på nytt sätt. Det är så att man blir sugen på att flytta uppåt bara för det ju ;-)
Jag fattar inte dessa eviga diskussioner om människornas subjektiva tyckande hit och dit. Vi kristna blir inte bättre missionärer genom att känna till människornas subvjektiva existensialism. Jag menar, att detta är den västerländska kristenhetens problem, att hela tiden lyssna på människors religiösa tyckanden. Liberalteologins ansikte idag är INTE att förneka det ena eller det andra, utan tolerera olika uppfattningar och som en ledande medlem i vår kyrka sa till mej: "Du har din sanning och jag har min sanning, sen ska vi leta efter den riktiga sanningen." Genom att resonera så, visar, att den kristna tron blir bara privata tyckanden, dvs. liberalt. Om den kristna tron blir så allmän religiös i våra församlingar, då har vi förlorat kraften att evangelisera. Vad har vi komma med? Subjektiva tyckanden, som har betydelse för mej, men kanske inget mer.
Som jag har skrivit innan, vi ser resultatet i kristenhetens liberalisering, att kyrkornas medlemsantal SJUNKER, missionen MINSKAR, all verksamhet blir bara mindre och mindre.
Vad ska man göra? Vi bör återvända till våra rötter, slå fast vår tro och hålla fast vid kristna sanningar. Så länge vi inte kan samlas bakom trosbekännelser och praktisk kristendom, som går därefter, kommer liberalismen trycka ner kristenheten. Se bara bakåt i vår historia! Så länge olika kyrkor stod bakom sin bekännelse, mestadels oskriven i frikyrkorna, hade man framgång och tro utan att förena alla kyrkor till en oigenkännlig sörja.
De kristna kyrkor, som fortfarande står för sin tro, har framtid, men de, som vill offra sin tro och övertygelse på ekumenikens altare, kommer att bli allmän religiösitet.
Vi hade besök av några vänner från Skåne. Vi pratade om söndagsskolans betydelse och konstaterade att det var i många fall helt avgörande att man växte in i den kristna kyrkan. Det viktigaste missionsfältet är FÖRSAMLINGSbarn. Hur kan församlingen bestå om den INTE ger undervisning i den kristna tron för medlemmarnas barn?
Visst är det viktigt att veta människornas sätt att tänka och resonera, men det grundläggande är dock att man ger tydlig undervisning i församlingens tro och lära. Pluralism är ingen styrka i en levande församling. Att det finns olika kyrkor och bekännelser ÄR INTE alls problem. Låt de andra kyrkorna sköta sitt och vår församling sköter sitt efter det, som man kommit fram.
Mvh
Hannu från Småland
Hannu den här gången fattar jag ingenting av det du skriver. Inget! (jag brukar försöka hänga med)
Den här gången så kommer jag inte med lösa påståenden (hoppas iofs att jag sällan gör det). Jag har suttit ned med just dessa "församlingens barn" som är beredda att kasta allt på sophögen pga att man inte uppmuntrat de saker jag skriver om. Jag vet människor som kommer till vår gemenskap därför att vi betonar det här. Hannu den här gången tycker jag nästan du är oförskämd, som helt viftar bort det här perspektivet. Jag har ett citat för dig att tugga på:
Missionsteologen David J. Bosch sa så här: “The gospel always comes to people in cultural robes. There is no such thing as a ‘pure’ gospel, isolated from culture"
Därför är det inte något vi kan ha eller missa. Vi måste veta vilken tid vi lever i annars kan vi inte presentera det evangelium jag tror vi båda brinner för. Därför kommer jag ALDRIG att släppa de här frågorna.
Jag tycker att era debatter är lite härliga :)
Joachim! Jag får be om ursäkt, att jag var lite för dåligt insatt och snabb i dessa frågor. Jag förstår dej nu genom det citatet, som du skrev. Jag förstår dej och din strävan att vara lyssnande, och det är helt riktigt. Jag hoppas på att du får vishet att ge rätta svar till de sökande och även andra.
Jag har läst nyligen en bok av Göran Skytte, Omvänd. En intressant bok. Jag räknar mej inte till de traditionella karismatikerna, pentekostalisterna, men Skytte pekade på genom sitt vittnesbörd, den Helige Andes verkan. Han kom till kyrkor, som inte tillrättalade sina gudstjänster efter vilka som besökte dem, utan de följde sin gudstjänstordning. Guds Ande verkade i Skyttes liv ändå.
Genom detta har jag inte sagt, att jag skulle bli dragen till högkyrkligheten, utan jag är fortfarande åt det frikyrkliga hållet. Risken är att vi blir för "metodiska" i det kristna arbetet och då kan det vara gott att höra enkla vittnesbörd, hur Gud verkar i dessa enkla och ärliga miljöer.
Joachim, du kanske har din nådegåva, att verka bland de filosofiskt inriktade?
Undrar
Hannu från Småland
Maja: Alltid kul att kunna glädja någon! (men ibland så ger du dig själv in också och det är också bra)
Hannu: Förlåt om jag lät lite hård mot dig, jag uppskattar dig och dina flitiga kommentarer. Ursäkten är accepterad! Allt Gott!
Ska genast läsa boken du tipsar om! Har ju hört talas om den, men glömt att läsa den :)
Inser också att det är postmodern jag är...hehe...undrade just vad det var för fel på mig ;)
http://rymdhundenlajka.blogsome.com/2009/02/02/om-lakansprofeter-och-om-att-fa-hora-till-innan-man-tror/
Korsets princip i sin rena form frambringar en förvandlad kultur. Korsets princip innefattar Jesus försoning, nåd, att alla är syndare som behöver ”hjälp” och att Hans död är ett exempel för oss att följa. Talet om korset är ”den bakvända kulturen”. Det är med andra ord samma stötesten vi har allihop. Vi stöter oss på den på grund av synden som bor i oss (tills den dag vi blir förvandlade i ett nu). Egot styr oss i för stor utsträckning menar jag. Om vi praktiserade ”korsets principer” i församlingen och levde för varandra, så tror jag inte att vi behövde ”sökargudstjänster”. Vi skulle då utmärka oss som ”den omvända kulturen”, det vill säga den bakvända, jaget sist och min nästa först. Ordet omvändelse skulle då få en djupare och mer ”provocerande” innebörd. Jesus skulle vara vårt första exempel på utgivande kärlek.
Törs vi leva i ”omvändelsen” idag? Det är i högsta grad en församlingsfråga, eftersom det i längden inte går att leva i ”förvandlingen” ensam. Det finns all anledning att tro att ett ”förvandlat liv föder nya barn” och att man i en förvandlad gemenskap när varandra och verkligen behöver göra det.
Om vi lever våra liv i ”förvandlingen”, det vill säga i den bakvända kulturens tecken, jaget sist och min nästa först, så skulle vi utmärka oss genom vårt sätt att leva och det skulle attrahera de som Herren söker. Det kristna budskapet skulle då av sig självt bli förståligt.
Korsets princip i sin rena form frambringar en förvandlad kultur vad gäller attityd, gemenskap och form törs vi anta utmaningen eller förblir den en stötesten för oss/dom som går förlorade? Själv längtar jag till en annan gemenskap. Måste den börja med mig?
Om Jesus starta en ny församling idag skulle Han nog göra nu det han gjorde då, nämligen att sätta sig själv sist, att offra sig själv och tvätta sina lärjungars fötter. Församlingens sanna kultur är och förblir likställt med korsets principer i all tid. Därför ser jag inte att en uppdelning i modern och postmodern attityd har ett egentligt värde för församlingen.
Jonas text av Joachim Elsander om postmodernitet har stora poänger jag är extremt postmodern som person. (Det beror säkert på mina föräldrar fria uppfostran till stor del.)
Jag vill nämna i sammanhanget att jag själv tidigt fått smaka på ”den omvända kulturen”. Jag har som barn växt upp i en miljö som visserligen var ”sträng mot köttet” men å andra sidan var ”sann mot kärleken”. I församlingen ”brann elden” och jag smittades. I vardagen hjälptes alla åt och vi firade helger tillsammans.
”Den omvända kulturen” saknar kopplingar till såväl postmodernitet som modernitet. Den bär i sig själv upp nerven i evangeliet, och det var nog detta som anonym försökte sätta fingret på i sitt första inlägg.
Jag håller inte alls med Missionsteologen David J. Bosch som sa så här:
The gospel always comes to people in cultural robes. There is no such thing as a ‘pure’ gospel, isolated from culture.
Däremot så tror jag att “the gospel” får olika uttryck i hängivenheten till Gud och i den utgivande kärleken människor emellan, beroende på vilka människor som tar emot budskapet, men att försöka förmedla evangeliet i ett andra ordningens perspektiv, det vill säga med kulturen, till andra kan inte gå bra. Då har man ändå gjort det Joachim Elsander säger inledningsvis:
Det är aldrig någon bra idé att gifta sig med tidsandan.
/Lena
Lena: Välkommen hit! Tack för dina reflextioner. Jag tror du har rätt i att omvändelsen alltid bryter mot denna världen. (om jag fattade dig rätt)
Bosch citatet handlade från början om (västerländska) missionärers oförmåga att skilja sin (västerländska) kultur från kristen tro när man kom till nya kulturer på de olika missionsfälten. Där tror jag han har en poäng! Man trodde att det bara var det "rena" evangeliet men förkunnade men så var det allstå inte. Bosch problematiserade det hela och menade att budskapet alltid på något sätt påverkas av den som förmedlar det. Jag tror vi måste vara medvetna om samma sak idag.
Du har rätt. Tidsandan är ingen bra äktenskapspartner!
Jag förstod att de var på det sättet med; att evangeliet förmedlas i/genom den kultur förmedlaren är bärare av, och jag ser det som viktigt att vi tar hänsyn till dessa bitar, absolut. Men som jag ser det finns det två diken.
Det ena är att vi INTE är medvetna om detta och därför gör misstag i vår strävan att omvända andra gör det på ett "yttre", mer kulturellt betingat sätt, vilket är vanligt förekommande nu likväl som förr då västerländska missionärer missionerade i Afrika etc.
Dock ser jag att det finns ett andra dike med. Det diket är det som många idag fokuserar på, nämligen att låta evangeliet få "en form" väl anpassad till sin egen personliga stil så att man i och med den kan nå andra som är och ser ut på samma sätt. Detta ligger i tidsandan och jag ser stora faror med detta förfarande. Det är inte det vi behöver lägga energi på som jag ser det.
Det jag istället tror är att vi behöver kunna vara flexibla och vara där folk är, och bli som dem för att vinna dem. Alltså inte att vi ska forma en gudstjänst som är som JAG för att vinna andra som är SOM MIG. (tänker på David Wilkerson med sin kostym i ghettot i filmen Korset och Stiletten)
/Lena
Skicka en kommentar