För några månader sedan så ställde jag några frågor till den alltid aktuelle Ulf Ekman med anledning av decembernumret av tidningen Keryx. I det senaste numret som jag fick igår så finns både mina frågor och Ulf Ekmans svar med.Jag är glad att man från Keryx håll var positiv till mina frågor och publicerade dem och jag tycker Ulf svarar bra även om jag hade önskat att han utvecklat några saker lite mer. Jag fick tex inte något riktigt svar på vad ett "institutionellt ämbete"är för något rent konkret. Det är också några andra saker jag önskat lite mer detaljerade svar på.
Vad säger ni?
Här kommer mina frågor och Ulfs svar:
Tack för en bra tidning!
Jag fick dock några frågetecken när jag läste i decembernumret. Det gäller Ulf Ekmans artikel om "Den karismatiska väckelsen och enhet" Den är spännande och intressant, men den lämnade mig med några funderingar. När Ulf Ekman vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang verkar det självklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig som frikyrkopastor är då, ja men vad är det för något? Var ställer det oss pastorer som inte lägger vikt vid den apostolisk successionen i dess klassiska tappning? Ja var hamnar hela frikyrkan i
relation till "Den nya ekumeniken"? Det vore väldigt spännande om Ulf Ekman ville utveckla vad ett institutionellt ämbete är och inte är.
Min nästa fråga gäller en formulering som finns i artikeln och det är formuleringen "den institutionella kyrkan". Ulf Ekman avslutar med ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Jag tror inte heller att man kan skilja karismatiken från församlingen, så långt är jag med. Men frågan som dröjer kvar hos mig är: Vad menas menas med "den institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romersk-katolska kyrkan. Det vore intressant om Ulf Ekman ville utveckal hur han tänker kring formuleringen. Vad inkluderar den?
Jag tror det är viktigt att man är tydlig i såna här frågor för att
undvika onödiga missförstånd.
Allt Gott och guds rika välsignelse!
Joachim Elsander
Pastor i Korskyrkan, Borlänge
Evangeliska Frikyrkan
Ulfs svar:
Tack för dina frågor som, om du inte har något emot det, jag bakar ihop och besvarar gemensamt. Artikeln du läste var ett föredrag jag höll på aKF (arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse) i augusti 2007. Min uppgift var att försöka beskriva hur den karismatiska väckelsen kan medverka till enhet. Ofta har den i många sammanhang, inte minst i de historiska kyrkorna, likställts med splittring. Därför var det roligt att kunna ge exempel på att det inte alltid är så. I detta kyrkliga sammanhang, och med erfarenhet från ett antal olika karismatiska grupper och rörelser, tog jag upp den speciella spänning som ofta blir rådande mellan etablissemang och förnyelse, mellan struktur och frihet, mellan institution och karismatik. Det är i detta sammanhang jag menar att ett institutionellt ämbete är viktigt. Det är något som vi i vår församling faktiskt alltid betonat.
Vi känner väl alla till olika uttryck för förakt för ordningar och strukturer som av olika anledningar kommer som ett resultat av olika andliga erfarenheter. Jag tror det är behövligt att strukturerna får beskydda det andliga livet och att det andliga livet får ges frihet att ge liv åt det institutionella. Här behöver varken finnas en motsättning eller en nedsättande eller minimerade inställning till behovet av ordningar och tjänster, vilket vi tyvärr ofta finner i väckelsesammanhang. När jag citerar kardinal Suenens så är jag medveten om att han talar från sin katolska horisont, men jag menar att det är en allmängiltig sanning som kan appliceras även i våra frikyrkor.
Till sist berör du frågan om var frikyrkan hamnar relation till "den nya ekumeniken". Helt kort vill jag bara säga att väckelserörelsernas betoning på omvändelse, personlig tro, biblisk tro, evangelisation och lekmannaengagemang är något absolut nödvändigt och omistligt. Det som skulle ha ingjutit liv i kyrkorna blev ofta, av olika historiska anledningar, utfruset och fick skapa egna ordningar. Där finns mycket liv och välsignelse och detta är en viktig och autentisk del av Kristi kropp. I vår tid, ofta präglad av historielöshet, glömmer vi ibland bort delar av det arv och den tro församlingen fått överfört generation efter generation ända från apostlarnas tid. Jag menar att närheten till de historiska kyrkorna kan hjälpa oss att se det vi saknar, så att vi både kan återupptäcka det, fördjupas och tillgodogöra oss en större fullhet i Kristus. De olika lemmarna behöver trots allt varandra.
Ulf Ekman
(Ulfs svar är publicerat här på bloggen med tillstånd från Keryx)
19 kommentarer:
Med inst. ämbete tycks han, som jag fattar det, mena att struktur och ordning inom ledarskapsområdet är viktigt, i motsats till alltför lösa boliner.. Dvs. snarare än att pastorn/prästen skulle behöva vara del av apostolisk succession, då Ulf ju (rimligen) ser - till skillnad från katolska kyrkan - de protestantiska kyrkorna som autentiska kyrkor. Kanske menas att apostolisk succ. är ngt positivt o bra, i linje med uppskattningen för de historiska kyrkorna, men att det ej utgör 'något måste' för ledaren för en kyrka. Ett rimligt sätt att förstå honom?
Jag såg att du undrade varför ingen har kommenterat dina sista två bloggpost's.
Det är nog inget att oroa sig för :)
Sanningen är den att jag försöker förstå Ulf Ekmans svar på ditt brev. För mig är det lite krypptiskt, så det tar lite tid...
Han kunde ha varit mer detaljerad, det håller jag med om. Han undviker också att dra det hela till sin spets.
Men det han i sak säger är ju ändå inte obetydligt: Institution och karismatik hör ihop. Likaså att "väckelserörelsernas betoning på omvändelse, personlig tro, biblisk tro, evangelisation och lekmannaengagemang" måste ges fullt utrymme inom Ordningen/Institutionen.
Jag hoppas att frikyrkorna och de historiska kyrkorna grubblar mer på detta.
Personligen tycker jag att de historiska Institutionerna i dagsläget ligger före frikyrkorna i grubblandet och omvändelsen. De är helt välkomnande mot "omvändelse, personlig tro, biblisk tro, evangelisation och lekmannaengagemang". Frågan är när frikyrkorna skall bli helt öppna för Institutionerna.
I den fullständiga omvändelsen ligger inte bara ett erkännande av varandras existens utan också en Förening mellan de två.
Eras: Jag tror du är något på spåren, jag delar i stort din tolkning. Frågan är varför Ulf är så ospecifik i sitt svar. Jag frågade ganska rakt men han svarar mer som en politiker än jag hade hoppats.
Björn: Jag misstänker att du kan ha rätt. Ju mer jag läser hans svar ju svårare är det att se vad han menar bortom det uppenbara: Att vi behöver varnadra.
Men min frågor var ju inte riktigt så allmänna.
Johan: Du kan ha rätt. Men jag tror det beror var i världen du befinner dig. Jag tvivlar på att en pingstpastor i tex Italien skulle hålla med dig.
Det jag är rädd för när det gäller institutioner är inte underordnandet i sig. Jag tror på underordnande, det jag är rädd för är grunden för detta underordnande. Om grunden är ömsesidig respekt: No problemas. Om grunden är förtroende: No problemas.
Men det jag är rädd för det är tanken på att själva ordningen i sig kräver ett underordnande, frikopplat från ömsesidighet och förtroende. Hänger du med hur jag tänker?
Jag har tex sett kyrkoherdar i Svenska kyrkan använda sin position för att kräva likriktning. Det blir aldrig bra. Aldrig någonsin!
Å andra sidan tror jag att det här kan fungera om det bygger på total ömsesidighet och förtroende. Så helt stänger jag inte dörren.
Visst han kunde varit tydligare, men så otydligt är inte hans svar ändå, tycker jag. Det som jag skrev behövdes inte uttolkas så mkt, utan fanns i Ulfs svar anser jag.
Kontroversiellt I SAMMANHANGET vore ifall det hävdades att (tex):
1) För att en kyrka ska räknas som verklig/autentisk kyrka så KRÄVS en apostolisk succession. (notera att det är en annan sak att se detta som ngt positivt, enl tidigare.)
2) Apost. succe. finns ej, för det mesta, i frikyrkligheten, ergo är dessa inte kyrkor...
Men så (1 o 2) förstår jag inte Ulf, utan förstår honom istället så som i mitt ovan första inlägg.
Ett ÄN MER kontroversiellt synsätt är synsättet att
3) De protestantiska kyrkorna överlag (inkl. de som här framhåller sin apos. succession, tex svenska kyrkan) likväl INTE är autentiska/verkliga kyrkor.
På detta vis ser ju (vad jag förstår) katolska kyrkan saken.
Det kunde vara intressant att höra explicit på vilket sätt Ulf eller annan kristen ledare i denna sak tar avstånd från katolska kyrkan, samt ser på dessa detaljfrågor.
Förstår att du här sökte ett mer preciserat svar från Ulf, men å andra sidan kanske du isf kunde ha varit mer specifik i dina frågor. (Dock ändå bra det som du frågade!) Men, kanske har du några mer detaljerade följdfrågor på gång...?
Svåra och intressanta puckar!
/E
Ps. Du skrev att du i stort håller med mig i min tolkning, ngn särskild skillnad som du tänkte på?
Jag tror vad som ligger bakom denna teologiskt korrekta retorik från Ekman. Jag fick nämligen en kommentar i min egen blogg där jag hade skrivit en något kritisk om Ekman och hans ekumeniska satsningar. Så här svarar en Jonas:
"Det Ulf Ekman gör är otroligt viktigt, genom hans egen återvändelse till en sakramental teologi - präst som han är nota bene - och ekumeniska kontakter med bland annat katolska kyrkan och de kristtrogna inom Svenska kyrkan kan han visa vägen för sin egen församling, trosrörelsen och frikyrkliga i allmänhet, att komma närmare den sakramentala tron och Kyrkan.
Vad han borde göra är att gå till Missionsprovinsen och, om de anser han vara lämplig, låta honom vigas till biskop för den samlade frikyrkligheten."
Jag måste säga att jag blev lite häppen över detta svar, och jag frågar mig om det inte är detta som ligger till grund för Ekmans sakrala intentioner?
Intressanta frågor, och intressant att du fick svar. Jag var tvungen att skriva en bloggpost enbart för att rekommendera detta blogginlägg.
När Ulf Ekman gör något skriftligen, så gör han det alltid hundra procent genomtänkt. Han råkar alltså inte ge en olycklig formulering eller liknande, något som man annars generöst kan tillskriva andra skribenter när de sagt något man inte riktigt förstår. När Ulf talar kan det ibland hoppa ut en groda, men det händer inte när han skriver.
När han inte vill svara exakt på vad han menar med "institutionellt ämbete", så är det ett avsiktligt undvikande samtidigt som han hoppas att läsarna av åtminstone Keryx ska tro eller tycka att han svarat. Det säger mig lång erfarenhet av diskussioner med denne, som du säger, alltid aktuelle (och såväl imponerande som ibland irriterande) man.
"den största bland är ska vara....?"
"Jag har blivit som en ... för att...."?
Va sa Jesus, va sa Paulus?
Dina två frågor är välmotiverade tycker jag. Men det finns en fara redan i de frågor vi ställer till Ekmans vision för enhet. Genom att ställa frågor kring enhet med katolikerna (som vi vet att vi inte får vettiga svar på) förblir fokuseringen på den här visionen; vi går alltså in under Ekmans problembeskrivning istället för att ha en egen. Den egna skulle för väckelsekristna kunna vara: Vi saknar i dag det vi av tradition kallat väckelse, den personliga, församlingsförnyelse, folkväckelse. Och följdfrågor som: Varför saknas detta hos er? Hur ser ni att detta ska komma? För det är ju med detta som kärnan i enhet kommer.
Detta skulle väcka människor till medvetenhet om att det är detta nedtystade som de verkligen vill veta. För de vill personligen ha det.
Nilsson. Det är naturligtvis viktiga frågor som du ställer dig? Men på vilket sätt står det i motsättning till den enhet som du är så rädd för?
Jag är den Jonas som Björn Holst refererar till nedan. Ja mitt förslag är naturligtvis inget som jag tror att Ulf har reflekterat över tidigare, utan det är ett önsketänkande från min sida, men borde inte vara helt orealistiskt. Vad jag inte vet är om han har övergivit den heretiska ståndpunkten att ett dop av ett spädbarn inte är ett giltigt dop..det borde han när han nu ändå synes ha en sakramental syn på nattvarden och åt det hållet även när det gäller ämbetet.
Ulf Ekman, som prästvigd i Svenska kyrkan, är förvisso en del av den apostoliska succesionen (dock att den inte erkänns av katolska kyrkan). Även Robert Ek är präst. Därför finns successionen i en mening i Livets Ord, även om den eftersom Ekman inte är biskop, inte kan föras vidare utan hjälp utifrån.
Utan ämbete (som representerar Kristus) ingen nattvard, ingen kyrka (Kristi brud). Man kan ju hoppas att Ulf lite funderar åt de banorna,1 och 2..det skulle isåfall vara en Guds gåva som borde kunna bli större delar av frikyrkligheten till godo än bara Livets Ord. Något för Korskyrkan i Borlänge också förhoppningsvis.
Jonas, välkommen hit! Vi ser nog lite olika på det här. Jag tror inte att ordination enligt den den "apostoliska succesionen" med automatik skapar karaktär, förtroende och ödmjuka Herrens tjänare. (Det finns absolut sådana tjänare inom det systemet, men inte på grund av det, snarare trots det)
Jag tror det är det som Gud i första hand frågar efter, inte ritualer och olika varianter på "ordinationer" (den Lutherska twisten av succesionen tex) Därför så kan även en enkel frikyrkopastor vara frimodig när han förkunnar ordet och betjänar den församlingen vars förtroende han fått. Men han gör det med bävan.
Jonas, du skriver att du 'hoppas att Ulf lite funderar åt de banorna,1 och 2'.
Om han tänker så, vore det mkt kontroversiellt för då skulle han ju inte bara underkänna (mestadels av) frikyrkligheten såsom kyrkor (inkl dess nattvardsfirande). UTAN OCKSÅ alla de många trosförsamlingar inom den rörelse som han själv tillhör (Trosrörelsen) - skulle sålunda underkännas som kyrkor, samt som ej firandes en verklig nattvard...! Blir ju lite märkligt för pastorer härvid, ifall ledaren o förgrundsgestalten för deras rörelse tänker 'i såna banor'. Eller hur?!
Detta utgör en STOR skillnad mot att allmänt värdesätta apostolisk succession (dvs. gentemot att sätta det som ett nödvändigt krav för varje kristen kyrka) samt värdesätta de historiska kyrkorna... Mot bakgrund av ovan (dvs. ang. att hur betrakta frikyrkor/trosrörelseförsamlingar), samt att han ej förklarat sin ståndpunkt så när han väl fått frågan, så synes detta som en osannolik tolkning tycker jag.
Eras, det är ju ett faktum att hos(såvitt jag vet) de allra flesta frikyrkliga församlingar och hos nästan alla pastorer (Ulf Ekman och Peter Halldorf är ju lysande undantag, säkert finns det ytterligare några) utom Metodisterna och möjligen Missionskyrkan, ser man inte nattvarden som ett sakrament och endast ser det som en symbolisk åminnelsemåltid istället för attse det som att Jesu enda och fullkomliga försoningsoffer görs gällande på nytt och vi bokstavligen får del av Jesu kropp och blod. När man inte tror på detta är det också då naturligt att inte tro på ett särskilt prästämbete utan endast det allmänna prästadömet. Nu ska det ju sägas att en hel del liberala, låg- eller gammalkyrkliga lutheraner i och för sig tror att prästämbetet endast är en ordningsfråga och att även en lekman i och för sig kan instifta nattvarden men att detta är olämpligt.
I trosbekännelsen läser vi, Vi tror på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Genom detta blir olika trosrörelseförsamlingar inga egna kyrkor, däremot är det en grupp kristna som samlas för att be och lovsjunga Herren och få undervisning om Hans ord m.m.
Tack Joachim. För att predika Guds ord rent och klart behövs det ingen prästvigning, och i din egen stad Borlänge är det uppenbart det tyvärr är så och så med det klara ordets förkunnelse bland många av prästerna och att det är likriktning från ledningens sida..
"I trosbekännelsen läser vi, Vi tror på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka."
Det som är här viktigt i sammanhanget är ju inte vilket kyrka som har levd längst, utan vem som tillhör den kristendom (historiska kristendomen) som stod närmast Jesus och apostlarna, detta kan vi se genom bla:
Theodorus Lector (tidigt 500-tal) nämner i sin kyrkohistoria en ordväxling mellan påven Liberius (påve 352-366) och den arianske kejsaren, som frågade påven: "Hur stor del av världen har du bakom dig, som säger emot på detta sätt?" Liberius svarade: "Genom min ensamhet förlorar Sanningens Ord ingenting. De var en gång också bara tre som motsatte sig konungens påbud."
Likaså mot arianerna skriver S:t Gregorius av Nazianzus (329-389) följande ord: "Var finns de som dömer kyrkan efter antal och försmår den lilla hjorden, som mäter gudomligheten med mått och sätter mänskorna så högt, som sätter sand högt och avvisar världens ljus, som samlar musslor och försmår pärlor? De har husen, vi har invånarna - de har kyrkorna, vi Gud; ja, vi är den levande Gudens tempel, ett levande offer, ett andligt brännoffer. De har mänskorna, vi har änglarna, de fräckhet och djärvhet, vi tron, de hot, vi böner, de guld och silver, vi trons rena lära."
S:t Johannes Krysostomos talar samma språk: "Vad är nyttigast, att ha mycket halm eller ädelstenar? Inte i hopens antal utan i kraftens uppriktighet består den sanna majoriteten. Elia var bara en men hela världen räckte inte till att uppväga honom."
För att sammanfatta citerar vi S:t Hieronymus (c. 342-420), som säger mot en pelagian: "Det att ni har många som du gör dig inte alls katolsk; tvärtom bevisar det att du är en kättare."
För att ge detta citat dess fulla tyngd ger jag det också i dess latinska original:
"Multitudo sociorum nequaquam te catholicum, sedhaereticum esse monstrabit."
Jag tycker det är ytterst intressant att det ständigt är tal om "de historiska kyrkorna", men aldrig den historiska kristendomen (eftersom de historiska kyrkorna står den dag i dag långt ifrån den tro och lära).
Var detta lite "off topic"- men kom bara till att tänka på det när jag läste Jonas svar.
Jonas: Jag tror, efter vad jag sett från Ulf Ekman under åren, att det främsta motivet till tal om apostolisk succession såväl som närmande till de historiska kyrkorna baserar sig på följande frågeställning: "Hur ska jag göra för att få maximalt inflytande över den svenska kristenheten och få sätta dess agenda?"
Jag må vara cynisk, men föga av det Ulf gjort på sistone visar något avsteg från denna frågeställning (som han haft i varierande utsträckning enda sedan han startade Livets Ord). Jag känner mig ledsen över detta. Fram till och med september hoppades jag på att en genuin omvändelse ifrån sådana maktambitioner hade ägt rum. Men inte ännu. Jag hoppas, och ber (även om jag borde be mer), att så ska ske.
Under tiden marscherar godtrogna massor i takt. Jag hoppas på ännu tydligare ögonöppnare (än de övertydliga som Ulf redan visat under året).
Som den eminenta boken "Sagan om Ringen" visar, så tänker den världsliga andan i sin goda vilja: "om ni ger mig inflytande så ska jag använda det till att göra slut på kaos och skapa något gott".
Men med ringen på fingret gör ingen människa detta, inte ens en from pastor.
Gud förändrar oftast nationer genom människor på annat sätt än att ge dem inflytande, bortsett ifrån exempelvis den form av inflytande Jesaja hade. Ingen världslig makt, enbart himmelsk.
Jonas, jag är ingen expert på nattvardsfrågor.. Men till skillnad från den sakramentala och åminnelsesynsättet finns ju även en mer calvinsk modell, där ett övernaturligt unikt möte med Jesus sker medelst nattvarden (alltså ngt mer än bara en symbolisk åminnelse). Oxå den calvinska finns ju i frikyrkan inte bara åminnelsesynsättet.
Du skriver 'Genom detta blir olika trosrörelseförsamlingar inga egna kyrkor', precis, de blir en slags kristna bönegemenskaper. Är det inte orimligt (oberoende av ditt egna ställningstagande) att den tyngste ledaren inom trosrörelsen skulle ha ett sådant synsätt (samt i ljuset av det svar han gav till J. Elsander) - håller du inte med om det?
Kefas-JDFK, notera att vi bekänner oss till EN kyrka och vidare att den ska vara APOSTOLISK. Såvitt jag känner till anser man detta med att det är just EN och att kyrkan apostolisk inte är av någon vikt inom större delen av frikyrkligheten (metodisterna kan till exempel vara ett undantag). Vad man kan konstatera är ju att kyrkan idag inte är en synlig enhet, katolska kyrkan anser ju för sin del inte att den ÄR kyrkan utan använder ordet subsistiera, förverkligas. Svenska kyrkan anser för sin del att man är en del av den världsvida, ena heliga allmänneliga och apostoliska kyrkan. Vad Ulf Ekman nu verkar vilja ta till sig är i vart fall detta synsätt, alltså det som han bekände sig till när han prästvigdes.
John: vilka bevekelsegrunder Ulf har bör i första hand Ulf besvara själv, din teori finner jag föga stöd för. Men vad han vill får visa sig i ord och handling. Jag tror ändå att han har goda avsikter och att det handlar sig om någon form av teologisk omvändelse. Någon motsättning mellan karismatik och historiska kyrkor visar ju Oasrörelsen på där Ulf Ekman synes engagera sig mer och mer (ska tala även i år i Borås) och där även karismatiska katoliker deltar sida vid sida med svensk- och frikyrkliga.
Eras, det är möjligt att han har det synsättet men jag tror att han även vill lyfta fram kontinuiteten i kyrkan och att Gud inte har avsett att kyrkan ska vara enskilda bönegrupper utan större samband och en vertikal, apostolisk ledning så att enhetlighet i lärofrågor kan åstadkommas, bland annat.
Eras, någon större skillnad mellan det du benämner calvinistisk nattvardssyn och den symboliska ser jag inte, utan skiljelinjen går här mellan de som tror på nattvardens realpresens (katoliker, ortodoxa, metodister tror jag också, anglikaner och lutheraner) och de som inte gör det.
Jonas: Jag hoppas också någonstans innerst inne på att han har (vad jag anser bibeln säger är) rena motiv. Men om det är frågan om en omvändelse, som man i så fall måste datera till 2002 då han på allvar började prata i dessa banor (även om ni andra inte upptäckt det förrän nyligen) - så undrar jag varför han under denna långa tidsperiod, trots många goda chanser, inte har gjort upp med sin historia och de andliga människolik som ligger i dikena efter 80 -och 90-talens framfart? Att somliga kritiker inte VILL att han ska be om förlåtelse så de får ha någon att hata är ingen ursäkt - försvårande, men ingen ursäkt.
Det är hemskt bra om det är frågan om en omvändelse - men en tidig frukt av just omvändelse är att man går till rätta med dem man gjort illa (kan vi se i bibeln), i synnerhet i Herrens ämbete om man haft ett sådant. Jag hoppas ingen som läser på denna sida tycker att Ulfs enstaka vaga uttalanden om att "vi alla gjort fel ibland" är en sådan uppgörelse.
Mig har Ulf inte gjort illa, och jag hyser inga personliga önskemål om någon sådan upprättelse. Men jag vet att många gör det. Jag förstår inte hur folk kan uppfatta det Ulf gör idag som tecken på en omvändelse. Enligt bibeln finns det tydliga kännetecken på omvändelse, och det Ulf gör idag visar svaga om ens några sådana tecken.
Och varför tar jag upp detta? Jo, ingen teologisk omvändelse utan en personlig dito. Och det har gått sju år sedan Ulf öppet började tala i dessa banor (kanske ännu tidigare med oss i släkten, jag minns inte). Ulf kan uträtta mycket för det som kallas svensk kristenhet - men det beror på att Ulf är en stark och kompetent person. Dvs, inte de kvalifikationer som bibeln satt upp.
Skicka en kommentar