onsdag 22 oktober 2008

Londonresan

Här kommer äntligen en liten rapport från resan till London. Vi var ett härligt gäng pastorer från EFK som gjorde London osäkert under några dagar. Först vill jag säga att en sån här grej gärna blir riktigt bra. Bara gemenskapen i sig är värt resan, kort och gott, vi hade riktigt kul. Vi bodde förresten på det utmärkta Highbury Centre. Rekommenderas!

På fredagsmorgonen startade vi upp alltihopa med att besöka en angelikansk församling som hette ChristChurch Fulham det här var en lite speciell församling med en väldigt betoning på "Andlig krigföring". Kyrkoherden Stuart Lees fick mig att inse hur fast jag sitter i inomvärldsliga förklaringsmönster, samtidigt har jag en del frågetecken kring deras fokus på demoner och bindningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om släktförbannelser och argument typ: "Du har fruktan i ditt liv för att din mormors mor blev inlåst på utedasset"??? Svårt det där med balansen ni vet.

Sen var vi på en intressant föreläsning med Dr Chris Voke
Spurgeon's College, han gav oss en utmärkt bild över den kyrkliga kartan i Storbritannien. Där lyssnade vi också till den inspirerade baptistpastorn Mike Wood. Mycket bra! Vi hann också med att besöka Lewin Baptist Church, Streatham.

Under lördagen så bar det av till "alpha kyrkan": Holy Trinity Brompton. Jag blir alltid lika imponerad av deras organisation, deras effektivitet och framför allt deras iver att nå ut med evangeliet. Vi fick ett mycket intressant samtal med en av deras präster. (kommer inte ihåg vad killen hette)

På söndagen så åkte vi på gudstjänst
till church.co.uk, en församling som ibland placeras i "emerging church" facket. (även om pastorn inte riktigt ville associera sig med den "mycket prat lite verkstad mentalitet" som ibland finns hos postmoderna "emergent snubbar").
Församlingen relaterar till Oasis nätverket. Gudstjänsten var avslappnad och familjär utan att göra nya besökare obekväma. (Jag måste erkänna att jag blev imponerad av enkelheten). Det här besöket berörde mig mest. Med på gudstjänsten fanns Steve Chalke, tidigare ledare och numera medlem i församlingen. Efter gudstjänsten så mötte vi Dave Steell som är pastor i församlingen. Han pratade om deras värderingar med en verklig holistisk betoning. Visionen var att verkligen finnas till för människorna i deras närhet. Jag fick mycket att tänka på och blev ordentligt utmanad.
Dagen var inte slut med det
, vi lyckades klämma in två gudstjänster till. Jag hann med att se den svulstiga show som Hill Song står för på Dominion Theatre. Kanske var jag trött, kanske var det något annat men hur proffsig hela föreställningen än var så lämnade jag stället oberörd. Bättre blev det när vi kom till St Mary's Church, London. En fantastisk gudstjänst där vi alla satt i en cirkel med lovsången och predikanten i mitten. Naomi Hill, den enda kvinnliga talaren vi hörde i London, höll en fantastisk predikan om smågrupper och gemenskap.

Ett stort tack till Øyvind Tholvsen och Anders Blåberg som var våra reseledare!

Väl hemkommen från resan så tror jag verkligen på församlingen. Jag fick hopp! Det är inte illa det. Jag fick en spark i baken, en del saker jag pratat om här hemma i Borlänge är det nog dags att göra allvar av. Spännande!
(Øyvind såg inte så här bekymrad ut hela tiden, jag lovar)

Förresten, ni som var med och läser det här. Komplettera gärna!

5 kommentarer:

li sa...

Släktförbannelser behöver man förvisso inte förstå enbart ur övernaturligt perspektiv. Om din mormor satt fast på utedasset - för att fortsätta en hypotetisk bild - så skapade det kanske i henne en rädsla för små, mörka rum; för män om det var hennes bror som gjorde sådana här saker med henne; för toaletter och i förlängningen kiss och bajs, kroppsliga funktioner, sexualitet. Förmodligen ligger din mormors rädslor och neurotiska låsningar till grund för vem din mamma är och hur hon blev, vem hon valde att göra barn med, och alltså i förlängningen för vem DU är. Vi är genetiskt kopplade till varandra, andligt, men också socialt på många intrikata vis.

När en historiker letar förklaringar till varför exempelvis något som Förintelsen kunde tillåtas äga rum och hur Hitler kom till makten, så går hon gärna till tidens ideologi och övergripande tankeströmingar. Men hon kommer alltid att finna undantag. Således kan man lika gärna ställa frågan: hur kommer det sig att det i ett sammanhang av fascism och övermänniskokult finns människor som går mot strömmen?

De stora sammanhangen är viktiga för att förstå människan, men de nära sammanhangen är av minst lika stor betydelse och inte heller slumpartade beroende på någon oförklarlig "personlighet" som råkat ge lyckliga eller olyckliga ringar på vattnet i våra liv. Det vore ett felslut att dela upp detta i "inomvärdsliga" och "övernaturliga" mönster, osv. Begreppen, måste vi vara på det klara med, är våra mänskliga, otillräckliga, provosoriska försök att beskriva mänsklig erfarenhet på som vi särskiljer för att kunna bemöta problemen på ett korrekt vis. Men när begreppen gör anspråk på att kunna säga hela sanningen om en människa, så tillskriver vi dem alltför stor betydelse. De deduktiva förklaringsmodellerna har inte tagit oss någonvart. Begrepp är också alltid kopplade till ideologi och normifierade koder.

Låt oss därför använda orden men inte bli fångar under dem! Det finns all anledning att föra ett kontinuerligt ifrågasättande resonemang om våra livssanningar, men det gäller kyrkoherde Stuart Lee lika mycket som dig och mig.

Monica O Kolkman sa...

Apropå det där med "släktförbannelser" så tror jag inte att det, inte i klassisk bemärkelse.
Men om mormors mor hade en svår traumatisk upplevelse när hon blev instängd på utedasset år 1861, typ, så KAN det också vara så att den psykiska ohälsa som hon därefter led av KAN ha påverkat mormor negativt, som kan ha lidit av psykisk ohälsa pga av det, och det KAN ha påverkat mamma negativt...
och så vidare, och så vidare.
Så där fick Joachim förklaring till sin utedassförbannelse.
Socialt arv kallas det på Äkta Socialarbetarspråk. Så var det med den förbannelse.
;)

FÖ besökte jag Holy Brompton en gång för ca 15 år sedan. Still going strong.
Visst är England kul!
Jag skulle gärna vilja bo där igen.

Monica O Kolkman sa...

Hoppsan, såg att ovanstående redan varit inne på samma spår...

Jonas Melin sa...

Tach Joachim för din berättelse om er resa. Det är alltid roligt att inspireras av andra, och intressant att höra vad ni varit med om.

Michael G. Helders sa...

Jag skickar utmaningen vidare till dig:
http://jdfk-kefas.blogspot.com/2008/10/utmaningen-r-antagen.html

Hoppas du hakar på!