Det är spännande att städa bokhyllor! Vad sägs om den här boken: "Obam med trollpåsen. Negerberättelser för barn och ungdom" från 1938. Nu låter det här väldigt rasistiskt men vi får hålla i tanken att mörkhyade människor från andra kontinenter var något sensationellt och ovanligt på 1930-talet. Den här boken är inte på något sätt rasistisk om än något kolonial och präglad av en gammal missionssyn. (Visst är det häftigt att vi idag har en svart president i USA som heter Obama!) Då var det värre med Theofil Engströms påstående att Jazz var negrernas ap-musik. Det var lika illa då som det är nu. En rolig, för att inte säga ironisk detalj var att när jag googlade Theofil Engström så fanns han på ett ställe, gissa var? Jo på Svenska Filminstitutets hemsida. Jesus som inte ens gick på bio i studiesyfte!Låt mig berätta en historia som fortfarande berör mig djupt. För många år sen så mötte jag ett gammalt par. De hade kommit till tro på slutet av 1930-talet, men det fanns ett problem. De älskade att dansa, så ofta de fick chansen så dansade de med varandra och de var riktigt duktiga. Gott tänker du. Problemet var bara att deras pastor troligtvis hade läst boken "Vår protest!" och kände sig tvingad att strängeligen förmana det unga paret. Den gamla damen i 80 års åldern berättar för mig att: "Herren fick lov att skada min balansnerv och tur var väl det för annars hade vi väl dansat än".
Jag visste inte vad jag skulle säga. I bilen så fylldes mina ögon av tårar. Vilken lögn, vilken livslögn. Jag såg för min inre syn det gamla paret sätta på en grammofonskiva och dansa därhemma på rumsgolvet. Det hade varit så rätt och så fint. Men det hände aldrig på grund av felriktad nit från andliga ledare. Nu är de båda döda och det mest tragiska är att deras barn inte har det minsta intresse av en Gud som saboterar balansnerver.
I min sista post om det här så ska jag försöka att tillsammans med er förstå och hur dessa ledare tänkte.
16 kommentarer:
Jag förstår att du tycker att det är jobbigt. Men jag tycker du argumenterar för mycket med känslor. Visst är det ett stort problem med alla som i kläm med en nedtryckande teologi. Men dom hade ju inte helt fel.
Dom menade att nöjesindustrin berättar en berättelse som kommer att korrumpera kyrkan. Helt plötsligt blir bibeln en berättelse bland många och kyrkan ett intresse likt dans, något man gör på helgerna.
Detta var med i allra första början i pingstväckelsen. Det som blev skillnaden senare var att väckelsen förlorade den första kärleken. Om man beskriver den tidiga rörelsen vid en vulkan kan man set att den heta förvandlade lavan blev till krossande lavasten.
Jag vet inte det är så mycket bättre nu. Nu fryser man bara ut oliktänkande istället för att ta en tydlig debatt.
Samuel: Jag håller med dig. Ursäkta om jag blir lite känslosam och kanske orättvis också. Ska vara mer rättvis mot den tidens ledare i min nästa post.
Självklart såg de något och visst fick rätt i mycket. Det jag brottas med är frågan om det hade varit möjligt att tänka sig ett scenario där berättelsen om Guds rike presenterats på ett sånt sätt att den sökte genomsyra istället för att som det ofta blev isolera?
Joachim. Där tror jag att du är nåt på spåren, att genomsyra istället för att isolera. Men det är mycket svårare och "farligare"... /Tobias.
Ingen fara.
Utveckla gärna hur man genomsyrar?
Jag tror det är viktigt att vara ett alternativ. Jag tänker att vi kan vara annorlunda all the way. Men det är ju svårt. Det kanske största problemet som ligger i linje med detta är att vi har blivit så individualiserade. Församlingen är inte längre en familj. Därför blir man isolerad med sina problem och lösningen blir svår att hitta. Församlingen vs världen vinns lätt av världen efter som den makes more sense och är roligare. Vore kul att vara en församling som vinner den matchen.
Stackars gamla par som hade en sådan församlingsrelation, tur att inte Gud ser på samma sätt - för det gör hon/han väl inte...?
Bara som en kommentar så kan väl sägas att ideen när det handlar just om dans fanns långt senare än på 1930-talet när detta par kom till tro eller på 1940-talet när boken i den förra tråden skrevs.
När jag växte upp i Pingst så sågs dans som något man inte skulle änga sig åt (jag slutade vara tonåring på mitten av 90-talet). Synen på detta ändrades i de sammanhangen jag då var i på slutet av 90-talet då det också i kyrkliga sammanhang ordnades med dans.
Fortfarande finns många som ställer sig helt avvisande till tanken på dans. Så att det skulle vara uppfattningar som befinner sig långt tillbaka i tiden är felaktiga enligt mina erfarenheter.
Hej Joakim!
Din frågeställning är en viktig. Kyrkan har brottats med denna lång tid. Rickard Niebuhr skrev en tänkvärd bok i ämnet, Christ & Culture, som är nyttig läsning i ämnet. Hans sk typologiska framställning spenar upp frågan och visar hur Kristna har förhållit sig till frågan. Frikyrkan har ju alltid hamnat i modellen "Christ against Culture" med dess konsekvenser. Genom väldigt skarpa markeringar och gränsdragningar, så har man alienerat sig från samhälle och kultur. Personligen tilltalar mer en syn som Niebuhr kallar "Christ above Culture". Niebuhr menar att Katolska kyrkan passar in i denna grupp. KK har alltid haft en tydlig röst i samhällsdebatten, funnits med inom Intelligentsian,kulturlivet osv och förmedlat Kristna värderingar.Istället för att bara fördöma, markera och ta avstånd från allt, så finns man med mitt i kulturens mitt, dock utan att helt uppblandas med moderna ismer och trender som tex Kulturkristendomen (Christ and Culture), utan att kompromissa med den Kristna idétraditionen osv, utan på ett intelligent och förnuftigt sätt debattera modernism,postmodernism och andra tidsenliga strömningar. Det verkar som att det är balansgången mellan "Christ against Culture" och "Christ and Culture" för att använda Niebuhrs typologi som vi söker. Andra bra författare som behandlar frågeställningen på ett intressant sett och rekommenderas är Paul Tillich.
För de som menar att den här stränga synen med de många uteslutningarna är en slags måttstock på den sanna kristna läran/tron så torde Owe Kennerbergs avhandling "Innanför eller utanför" vara en tankeställare (eller för en kortversion, den här artikeln:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=129774 ). Det han finner är nämligen att den uteslutningspraxis som hör till den tidiga svenska frikyrkan är helt unik, både geografiskt och historiskt. Ingen annan kyrka har någon annanstans eller någon annan gång tillämpat uteslutningar så vidlyftigt. Så OM den strängheten var tecknet på den sanna tron, varför är då den sanna kristna tron något som uppstår i lilla Sverige på 1800-talet och lever vidare in i 1900-talet men så småningom försvinner. Varför har det aldrig funnits någon så "äkta" tro utanför Sveriges gränser, och varför tog det drygt 1800 år efter Jesu död innan den uppstod?
Intressant diskussion! Blir dock lite nyfiken på hur du lyckats tillförskanska dig dessa böcker till att börja med...
Allt gott!
gustav
David: Tack för tipset! Jag ska ta upp det här i min nästa post. Det finns ju också ett perspektiv av att återlösa kulturen. "Redeeming the Culture" som jag tycker är spännande.
Reb: Tack för länken! Mycket spännande!
Gustav: Jag är fjärde-generationens baptist, vilket innebär att jag har ärvt massor av böcker (för många om du frågar frun). Jag har böcker från mitten av 1800-talet tills idag, massor från första halvan av 1900-talet. Det mesta av Lewi, Hjelm, Magns, Lidman etc, etc. Sen har jag fått en hel del av äldre församlingsmedlemmar också.
reb: har du läst boken? Jag har inte läst riktigt hela men känner inte alls igen din beskrivning av det hela. Tex så fanns det mycket likheter med den baptistiska rörelsen i england. Och svenska kyrkan var också sjukt duktiga på församlingstukt. Så helt unikt vet jag inte vart du får ifrån.
Inte för att jag förespråkar den föramlingtukten dom använde. Men Kennerberg säger ju i artikeln precis som jag sa tidigare att det inte är så mycket bättre nuförtiden. Bara annorlunda.
Samuel: Ja, jag har läst hela boken. Liksom jag har läst även "Bortom syndakatalogen", och Ulrik Johanssons "Liv och över nog", och allt annat seriöst och vetenskapligt material om svensk frikyrkohistoria som jag kunnat komma över. Just svensk frikyrkohistoria i allmänhet och frågor kring identitet, gränsdragingar och uteslutningar i synnerhet, har varit mitt specialintresse de senaste 20 åren. Och jo, att uteslutningsnitet varit unikt i svensk frikyrkorörelse framgår tydligt i såväl Kennerbergs avhandling som i den länkade artikeln (vad gäller den senare ska du få en hint: Läs rubriken...).
Reb: Jag tycker då att du förenklar på ett lätt sätt. Visst så har det varit unikt i svenska frikyrka. Det mest unika är att man har papper på hur man har skött det vilket har gjort det möjligt att efterforska. Men du frå det som att framstå som att det är bara i svenska frikyrka som man har uteslutit och det är det jag reagerar mot. Det framgår ju tydligt i boken att så inte är fallet. Det beror ju också mot vad man jämför med.
Samuel: Jämför man antalet medlemmar med antalet uteslutna finns det ingen annan kyrka någonstans som ens kommer i närheten av svensk frikyrka. Det är inte marginella skillnader utan helt överväldigande. Det GÖR svensk frikyrka unik.
Det betyder givetvis inte att ingen annan kyrka har uteslutit eller exkommunierat, och det påstår jag heller inte någonstans. Gå tillbaka och läs i tråden får du se. Du å din sida överdriver däremot ganska kraftigt uniciteten i den svenska frikyrkans bevarade dokument, just kyrkohistorien är tämligen väldokumenterad, inte bara i frikyrkan, och inte bara i Sverige.
Samuel/Reb. Utgår ni bara ifrån Sverige, eller internationellt? Det senare så är det inte ovanligt med uteslutningar, däremot ovanligt med bevarade dokument. /Tobias.
En intressant dimension är att herrar Engström och Erixon var medlemmar i "Jubelkvartetten" som på 1930-talet väckte stor debatt för sin världsliga musik (alltså sådan musik som idag bland konservativa anses vara den mest Gudi behagliga formen). Ändå klarade de inte att tänka längre än till rasstereotyper när det dök upp nyare musik...
Skicka en kommentar