Talar vi om samma Runar?

Runar Eldebo skrev en artikel i Dagen som jag gillade och länkade till. Runar skissar i artikeln på olika faktorer som påverkar (och påverkat) den kristna trons utveckling. Här på bloggen blev det ett litet samtal om huruvida Eldebo var för exkluderande i det han skrev. Någon läste som att artikeln var skriven mot Gardell. Sen visade det sig att på en rad andra bloggar, nu senast hos Swärd så går debatten att Eldebo är för flummig, för intellektuell, för teologisk, för inkluderande etc man läser det hela som att Runar försvarar Gardell. Han sågas på ett sätt som gör mig väldigt betänksam. Är det samma Runar vi talar om?

Varför har vi så svårt att läsa en text och resonera om den? Gardell förekommer bara som ett exempel på olika sätt att tolka. Som jag ser handlar artiekeln överhuvudtaget inte om "för eller mot" Gardell. Måste vi alltid läsa allt till det värsta? Måste vi alltid varna för allting? Jag bara undrar?

Runar Eldebo har betytt mycket för mig och jag är inte ensam. Han är en av dem som lyckas förena teologisk skärpa med en analys av samtiden som få andra, dessutom är han förkunnelse full av egna berättelser och exempel på vad Gud gör. Runars tydliga fokus på Jesus utmanar mig mycket, vi behöver mer predikanter som han. På en del bloggar förfasar man sig över att Runar är lärare på PTS (Pingst teologiska utbildning). Tack gode Gud för det säger jag.

Missa inte Eldebo

Runar Eldebo skriver i dagens Dagen klart och nyktert om trons fyra kriterier.

Runar Eldebo om helighet

Jag har ju haft ledig helg och kunde i dag i lung och ro läsa fredagens Dagen. Det bästa i tidningen var utan tvekan Runar Eldebos artikel om det heliga. Du måste tyvärr vara prenumerant för att läsa. Men jag ger här ett axplock från den mycket läsvärda artikeln.

Om "heliga byggnader" skriver han så här:

När Jesus dör står det att förhänget går sönder mellan det heliga och det allra heligaste. Man skulle kunna säga att Jesus avsakraliserar hela vår tillvaro. Så egentligen behöver vi inte inviga kyrkor. Vi behöver inte avsakralisera de heller när de säljs för att bli sommarstugor. Det finns inte mer eller mindre heliga plaster. Förhänget har gått sönder.

Han fortsätter lite längre fram:

Vad finns det då att hålla heligt? Heligheten i kristen tro verkar inifrån och ut. Heligheten stavas överlåtenhet. Enligt kristen tro ska vi människor vara heliga liksom Gud själv är helig. Denna helighet avgränsas inte från det profana. Heligheten avgränsas från det onda. Du och jag ska hålla oss för goda att vara onda. Det är poängen med heligheten. Gud vill inte ha något med ondska att göra. Det ska inte du och jag heller vilja.

Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag resonerat i de här banorna tidigare. Det här perspektivet är grymt utmanade. Mot slutet av artikels skriver Runar:

Den församlingen tror jag på. Där Guds omutliga ord förvandlar och fostrar människor till livsöden som bär hans färg och närvaro i världen. Där staketen är lika långt borta som öster är från väster därför att hela jorden ännu är varm av hans steg som gick här. Där vi som tagit emot honom äger makten att vara Guds barn, ägnar vårt liv åt att bekämpa all slags ondska och bärs av vissheten om att vi gör en skillnad hela tiden och i hela det världsvida rummet.

Amen säger jag!

En "efterkristen" tid

Ett stort problem är att många i våra församlingar vägra förstå att vi lever i en efterkristen/postkristen tid/kultur. Istället gräver man envist ner huvudet i sanden och hävdar att Sverige minsann är ett kristet land, det enda som behövs är en uppryckning i vissa nyckelfrågor så ska nog allt återgå det det "kristet normala".

Det här tänket tror jag är en av de främsta orsakerna till att församlingar och kyrkor minskar och tappar relevans i vårt land. Flera saker i debatten de senaste dagarna har gjort detta smärtsamt tydligt. Det hela började med Niklas Piensoho samtal med Birger Schlaug och har sen fortsatt på en mängd bloggar och debattforum (min kommentar finns här). Ett problem är att det nästan är omöjligt att göra sig förstådd hos de som finns kvar i det gamla paradigmet. Den intresserade kan läsa ett samtal jag försökte föra på bloggen Aletheia, jag insåg snabbt att det inte var någon idé. (Man ska inte lägga näsan i blöt överallt). I en insändare i dagens Dagen visar Birger Schlaug att han, till skillnad från många i kyrkan, förstår vad det hela handlar om.

En kommentar på min blogg som kom igår från signaturen Marcus sätter fingret exakt på vad det handlar om.

"Denna debatt uppstår eftersom det finns två helt skilda paradigm i den svenska frikyrkan. Jag väljer att se det som det moderna kontra det post-moderna. Den moderna människan kommer aldrig att förstå hur en person kan bli ett varumärke, varför vad du säger kommer att färga hur dagens samhälle tänker om dig."

Samma problematik ser jag hos Bitte Assarmos insändare i Dagens dagen. Hennes oförmåga att förstå vad Runar Eldebo menar när han i sin senast bok "Tillbaka till Jesus" säger att han hellre kallar sig en "efterföljare till Jesus" än en "Kristen" är signifikativ. Även om jag inte läst boken än så är det tydligt att Bitte bygger sina argument utifrån felaktiga antaganden. Vad jag har sett av Runar så är det solklart att han är en av dem som befinner sig i frontlinjen i dessa viktiga frågor. Barnläkaren Eric Carlssons gör i sin insändare i samma tidning däremot en korrekt, hoppfull och träffsäker analys av det hela.

Den oerhörda utmaning till oss är att klä evangeliet i ord och handlingar som är begripliga för dagens människor. Nej, det handlar inte om att kompromissa/och bli "världsliga". Det handlar om att på nytt berätta hela berättelsen om Jesus och inte bara berätta med våra ord utan att med hela våra liv gestalta vad det handlar om.
Det borde hålla oss sysselsatta ett tag!